söndag, juni 05, 2016

Söndagskvällsblues (yada yada yada)

Kvällen är så vacker därute. Fåglar sjunger och barnröster ropar snällt till varandra. Det gör nästan ont, så försommarskönt är det. Det är så skönt ute att det känns som om allting hånar mig där jag befinner mig. "Haha", ropar allt och alla i variationer mellan medlidande och spefullhet. "Livet glider dig ur fingrarna och ingenting kommer att ordna sig. Det är för sent för dig."

Sådana här kvällar är det betydelselöst att resterna av mitt förnuft strängt tillhåller mig att det där är struntsnack och inget att lyssna på. Som alla vet hörs inte förnuftets lågmälda stämma genom larmet av de svåra och stora känslorna. Det bråkar på, väsnas och värker. Jag börjar vara innerligt trött både på larmet och på att ha ont inuti. Är less på att bli uppfattad som att jag bara är ett stort mörker eftersom jag är oförmögen att låtsas som att allt är fina fisken. Och det är klart, om svaret på frågan om hur läget är blir "eländigt", kan det vara svårt för mottagaren att hantera. Det här inlägget är heller inte så muntert, direkt, men... jag orkar inte låtsas. Dessutom är jag rent allmänt besviken på att det är så stigmatiserande att ens låtsas om själsligt elände, än mindre prata om det. En terapeut är förstås något att önska, och rätt svårt att få. Vänner som inte springer åt andra hållet av rädsla för att bli smittade av ens mörker är ännu värdefullare, och möjligen ännu svårare att få - behålla.

Sommaren är svår. Mest tänker jag på tiden framför mig som en tom öken. Allt är stängt. Människor är bortresta, eller om de inte är det så träffar man dem inte ändå för de är upptagna med sitt sommarfirande, och andra vänner som är betydelsefulla för dem. Min vanliga krycka och metod att överleva, sången, går inte heller att ta till eftersom vår körsångstermin slutade förra veckan. Ingen regelbunden sång är lika med noll terapi för själen.

Det låter torftigt. Har jag verkligen inte mer i mitt liv? Jodå. Men att leva på ett gungfly i så många år tär så pass mycket på livsnerven (eller vad jag ska kalla det), att när en fast punkt, som en rutin,  försvinner, så gungar det till oproportionerligt mycket.

Det som gör den här sommaren extra svår är förstås att i slutet av den väntar arbetslösheten. Jag har ingen som helst tillit till att något kommer att ordna sig på ett eller annat sätt. Jag fortsätter att leta platsannonser, fila på ansökningar och skicka in dem, men det sker i en ökande känsla av att det är totalt meningslöst. Och börjar jag bli rädd. Rädd för att jag är så stukad av livet att jag inte kan komma igen. Släpa mig fram kommer jag säkert alltid att kunna göra, men kära Gudihimlen: jag vill så gärna få leva lite också.

Inga kommentarer: