lördag, juli 23, 2016

Oss finsmakare emellan

Min stora insats idag var att rengöra brödrosten invändigt. Jag behövde verkligen brödrosten till något viktigt. Ni vet hur det är när man grips av en stark längtan efter socker, konserveringsmedel och syntetiska smakämnen - och det enda som finns hemma är frukt? Det kan bli riktigt otrevligt, så nu var det dags att göra något åt brödrosten. Brödrosten kan som bekant användas till att värma pop-tarts. För någon vecka sedan råkade jag vrida upp värmen en aning för mycket när jag skulle fixa mig just denna godsak, och sedan dess har det suttit smält blå glasyr och små kakbitar på kanthaltrådarna. Nu petade och skrapade jag noggrant. Sedan kunde jag nöjd värma en ny omgång pop-tarts.

Nästan det bästa med pop-tarts är att jag får ha dem helt för mig själv. Det var visserligen Utegångsfåret som valde dem och just smaken Blue raspberry, men han och Rödtotten enades om att det inte var något för dem. De förvirrades av smaken sade de; de tänkte "kaka" och så smakade det som havregrynsgröt gömd under ett lass med hallonsylt när de var små. Jag kan bara konstatera att deras smaklökar saknar förfining. Barbarer. De förstår inte att det är en särskild känsla man vill åt, den när det är så mycket socker och ämnen som heter E och någon siffra som gör att man till sist, oundvikligen, måste äta med långa tänder. Det ska vara för mycket.

Nä, smaken förvirrar inte mig. Däremot ställer det där med blue raspberry till det för mig visuellt. Det ser ut som någon spritsat tandkräm över själva kakan, men den smakar hallonsylt. Nästa omgång pop-tarts väljer jag något mer naturligt rent visuellt. Naturligt onaturligt ska're va!

Längtar mest av allt efter pop-tarts med körsbärssmak. Av alla syntetiska smakämnen är det körsbär jag älskar mest. Cherry Coke gör mig lycklig. Det är den konstgjorda smaken man vill ha. 

söndag, juli 17, 2016

Sammelsurium

Jag tog fram Star Trek-boxarna för att välja vilken serie jag skulle ägna resten av söndagen åt eftersom jag var i behov av att bara sitta, virka och titta. Plötsligt drog det ett stråk av smärta genom bröstet. Jag fick en minnesbild från sommaren 1997 som jag helst inte ville bli påmind om. Det finns föralldel många minnen från den tiden och ett halvår framåt som jag helst såg att de var färdigihågkomna, men det minne som kom nu har jag nog inte bearbetat mycket alls. I stället för att välja Star Trek-serie satte jag mig ner en stund. Reflekterade över vad det är som gör att det som idag var en minnesutlösare inte alls är det andra gånger. Jag har sett på Star Trek så ofta genom åren och har bara någon enstaka gång gjort kopplingar som den jag gjorde idag. Jag vet inte varför det just ikväll satte igång något i mig.

Sommaren 1997 var jättevarm. Våren hade varit kall och eländig men när värmen kom så kom den med besked. Det märkte jag minsann eftersom vi väntade Rödtotten (fast vi visste förstås inte att han var Rödtotten). Jag ägnade de varma nätter hemma när jag ändå av olika anledningar inte kunde sova åt att titta på säsong efter säsong av Star Trek TNG. Vännen Anna försåg mig med videokassetter efterhand, och det hjälpte mig att ha det där att titta på. I själva verket såg jag så mycket Star Trek den sommaren att jag inte hade blivit förvånad om barnet hade fötts med klingonska pannveck.

När jag inte sov hemma med Älsklingsflickan var jag på sjukhuset med Samuel. Vi turades om även om Samuels pappa tog den mesta sjukhustiden; Samuel föredrog att ha pappa där. Det var en sommar som var tung eftersom det som skulle göra Samuel frisk nu gjorde honom så dålig. Han fick starka reaktioner på benmärgstransplantationen och kunde bland annat inte behålla mat. Han blev svagare och mer deprimerad och inte blev det bättre av att han en dag fick svåra kramper och drabbades av afasi i två veckor efter det. Men vi orkade igenom det eftersom vi var så förvissade om att han skulle bli frisk. Något annat gick inte in.

En morgon under ett av mina sjukhusdygn skulle Samuel gå på toaletten. Han var så svag i benen att han behövde lite stöd för att ta sig ur sängen och till toan. Jag hjälpte honom upp på toalettstolen. Han satte sig med armbågarna stödda mot låren och lutade sitt strålningsskalliga huvud i händerna. Jag vände mig halvt om, och så hörde jag en duns. Samuel hade fallit av toalettstolen för att hans huvud var för tungt för att balansera just i den ställningen och i den stunden. Min trötta, deprimerade och sjuka femåring hade blivit så pass försvagad. Det var gräsligt. Han grät. Jag tröstade och hjälpte honom upp igen och stod sedan på knä framför honom så att han skulle kunna stödja sig på mig. Sedan kom han upp i sin säng igen. Jag minns inte vad jag hittade på, men antagligen ville han se på en film eftersom han inte orkade spela TV-spel eller Gameboy längre.

Sedan gick jag ut i avdelningsköket och grät. Jag tror det var första gången jag blev rädd på riktigt. Jag vet i alla fall att det var första gången jag verkligen tänkte, och insåg, att han skulle kunna dö. Tänk om han dör!

Han blev bättre. Han fick sova hemma, fick en lillebror morgonen efter just den första hemmanatten på tre månader och fick bo hemma med lillasyster och lillebror och mamma och pappa. Det var täta sjukhusbesök förstås, och hemsjukvården kom om morgonen och satte igång sondmatningen för att avlasta oss lite (det hade vi aldrig tänkte på själva, det var syster Per på avdelningen som såg till att det hände för han tyckte att vi var så slutkörda). Det var mycket som var svårt men ingen av oss trodde något annat än att det skulle gå bra nu. Själv hade jag alldeles glömt min rädsla. Livet började sakta stabilisera sig. Tills det tog slut. Det har jag skrivit om så många gånger förr att jag inte gör det nu.

Jag vet inte varför Star Trek just ikväll satte igång minnet av den första gången jag på allvar blev rädd för att Samuel skulle dö. Nu när jag har kommit ihåg och tänkt en stund tror jag att jag ändå skall följa min plan för kvällen. Det får bli en sorts högtidhållande av en tid som på en och samma gång innehöll stark oro och en förvissning om att allt skulle ordna sig. Jag hade dessutom Rödtotten att se fram mot.  Att det i augusti är nitton år sedan han kom till oss, det är definitivt värt att tänka på med glädje. Jag kan också tänka på Älsklingsflickan, både som hon är nu som vuxen, och som den hoppande och skuttande treåringen som redan då var en av de bästa människor jag känner. Flickan som fick en lillebror innan hon förlorade sin storebror. Hon blev inte ensam kvar, i alla fall. Det kom två småbrorsor till efterhand: även det är glädje. 

Rädsla. Trygghet. Tillit. Tvivel. Sorg. Glädje. Är det konstigt att jag har starka reaktioner, tänker jag ibland. Och om någon (exempelvis jag själv) tycker att jag möjligen kunde tona ner mig lite ska jag svara som Homer Simpson när Lisa anklagar honom för att överreagera:

- No, you´re underreacting.




torsdag, juli 14, 2016

Tarzan & jag

Post Tarzan. Några iakttagelser, varning för avslöjanden.
1) Tarzan samlar på fem röda ihop varenda okapi eller vad de nu är i hela Centralafrika och får dem i sken på strategisk plats och tid. I en scen har dock dataanimeringen glömts bort och av hela den sjukt stora horden - tänk orcher vid Helms klyfta - återstår ett tjugotal djur som står i vattnet och ser lite vilsna ut.
2) Skurken (tyvärr inte kung Leopold själv) blir oppkäkad av krokodiler.
3) Alexander Skarsgård, mina drömmars man. Måtte hans bara överkropp vara tillfiffad i datorn i efterhand för annars är det rent ruskigt.
4) Janes mascara, kajal och rosa läppglans tål vad som helst filmen igenom.
5) Det går jättebra att kasta sig utför en klippa med flera km fallhöjd till närmsta trädtopp och smidigt surfa sig vidare nedåt och framåt i vegetationen. Ärligt talat tror jag mer på hur det framställs i George of the jungle; "Watch out for that tree".

Punkt 4 stör mig orimligt mycket. Wtf, liksom.

onsdag, juli 06, 2016

Katt i knät efter nästan fyrtio års uppehåll - allergikerns lovsång

Jag satt i gungstolen och mirakelkissen närmade sig. Hon tittade upp mot mig och gäspade. Plötsligt stod hon på bakbenen med framtassarna mot mitt ben, tog ett vigt språng upp och borrade in sig i mitt knä. Jag blev helt paff. Makade henne lite tillrätta mot vänsterarmen och kliade bakom örat med högerhanden. Hon började omgående trampa och klösa diskret med framtassarna. Delar av min mage samt höger underarm är nu lätt rödprickiga och svullna, men det gör inget. När en katt kommer till en efter fyrtio års kattlig tomhet i livet klagar man inte på lite ömhetsbevis. Särskilt inte som kissen spinner nöjt, stångas med huvudet och borrar in nosen mot armen.

Jag satt där, fortfarande rätt handfallen och strök henne över pälsen. Tittade förundrat ner. Jag vågade inte borra ner näsan i pälsen eftersom det här med att vara i närkontakt med katt alltså är något jag inte har klarat utan att bli dålig på snart fyrtio år. Men oj så jag klappade. Kliade under hakan. Strök över det fina lilla huvudet. Tittade på hennes öron och mådde väldigt bra varje gång hon borrade ner sin fuktiga nos mot min handled. Mirakelkissen lossade hår sjokvis, kändes det som, så jag makade ner henne ur knät lite fortare än jag egentligen ville men satt ändå säkert tjugo minuter med henne i famnen.

Hur mår jag efteråt? Ärligt talat kliar det lite i halsen och i ett öga. Jag är lite snuvigare än jag borde vara. Annars ingenting. Utöver den varma känslan inuti mig. Katten kom till mig och lade sig. Hon mådde bra i mitt knä. JAG SATT MED EN KATT I MITT KNÄ! Jag upprepar: jag hade en kisse i knät för första gången på trettionio år.

Pälsdjursallergikern säger halleluja. Nästa steg blir att våga mig in i ett stall. Hästar är den värsta triggern för min allergi; det vill säga så vitt jag vet. Det kanske också har förändrats! För den som inte är eller har varit pälsdjusallergiker låter jag kanske aningen hysterisk, men mitt liv förändras avsevärt i och med det här. Det här betyder att jag inte måste fråga varje människa jag ska besöka om de har katt eller hund (mer sällan har folk hästar inne i sina hem så det brukar jag inte fråga), och det betyder också att om svaret är ja, så kan jag ändå gå dit utan att vara riktigt dålig i ett dygn efteråt. Det betyder helt enkelt att det inte längre finns begränsningar för vart jag kan gå. Det är stort för mig.

tisdag, juli 05, 2016

På väg del I och II


De trivialaste upplevelser kan ge upphov till ett myller av tankar. Om man tillåter det.

På väg del 1
Med katt


En vän gav mig häromdagen möjligheten till en spontansemester på annan ort. I förmiddags gav vi oss iväg. Till sällskap i bilen fanns två barn som hade besökt sin bror och nu skulle återbördas till övriga familjen när vi ändå åkte åt det hållet. Det fanns också en katt.

Jag har varit svårt allergisk mot katter och andra pälsdjur sedan jag var nio år. Det har varit omöjligt för mig att vistas längre än en korta stunder hos vänner med pälsdjur, och katt har förutom häst varit det djur jag har reagerat kraftigast på. Riktigt dålig har jag blivit när jag umgåtts med pälsbeklädda varelser. Trots det tackade jag ja till att följa med till stugan som jag visste skulle inrymma även en katt eftersom jag det senaste halvåret har noterat att jag inte alls har reagerat mycket, om ens alls, på pälsdjur jag mött. Det var ett vågspel förstås, men jag tänkte att med min grundmedicinering mot pollen samt stötdoser av cortison, och om det krisade även luftrörsvidgande, så borde det gå. Jag tyckte det var värt chansningen. Ändå blev jag lite nervös när jag såg kissemissen i sin bur. Jag hade liksom inte tänkt på hur katten skulle komma till slutmålet.

Halvvägs till Enköping hade jag en röst som Rod Stewart och vi kom överens om att det var bäst att jag besökte ett apotek och hämtade ut den luftrörsvidgande medicin som jag hade haft slut på hemma. Jag funderade lite på om jag borde kliva av och vända hem, men vågade ändå fortsätta eftersom besvären stannade upp efter halsrosslet. Det fortsatte inte ner i luftrören och jag var helt opåverkad i ögon och näsa. Det kliade inte någonstans på kroppen (annars brukar det sätta igång att klia infernaliskt på hakan) och jag mådde helt enkelt fortfarande bra. Fatta: jag satt i en bil med en katt på bara någon decimeters avstånd i timmar utan att bli dålig!

Det här är något mycket stort för mig. Jag kan alltså umgås med katter. Kissen kommer inte bli insläppt där jag ska sova, men annars ser jag plötsligt ljuset i slutet av en tunnel som jag trodde var helt igenbommad i slutet. Leker med tanken på att så småningom skaffa katt.

På väg del II
Med M och R

Just det här med katten och allergin ger förstås inte upphov till några direkt omvälvande tankar även om upplevelsen kommer att ha stor betydelse för mitt liv framöver. Nej, det var barnen som skulle till sin mamma som gav mig en del att tänka på. Tolv och nio år gamla, storebror M och lillasyster R. De kom hit till den kalla nord i november. Storebror kan redan så pass mycket av språket att han kunde skämta på svenska. En hel del förstod vi inte av varandra men rätt mycket, och det är fantastiskt vad det betyder att man vågar. Vi konstaterade att han kunde dari, persiska, turkiska, arabiska, engelska och, som han själv sade, lite svenska. Även om det är rudimentära kunskaper i de flesta språken tycker jag att det är anmärkningsvärt. (Jag kan inte så många språk fast jag är vuxen och privilegierad.) M ville bli tolk. Han ville bli tolk så gärna att han inte förstod varför han inte kan få bli det med en gång utan måste vänta tills han är vuxen, eller åtminstone har gått ut skolan.

Sedan spelade han Markus och Martinus för oss (aktuellt popfenomen från Norge, jag tycker sammansättningen av de här unga brorsornas namn låter som om de kommer från Kamomilla stad) och frågade om vi förstod vad de sjöng. Han visste att de kom från Norge och hade uppfattat att svenskar och norrmän oftast kan förstå varandra. Jag satt och log inombords och tänkte att den här killen har språköra. Vi fick också höra låtar på persiska och turkiska och så blev det en stund då fick lyssna till sådan där generisk tuggummipop som kidsen överallt gillar och som jag somnar av. Det var ändå helt uthärdligt tyckte jag, eftersom båda barnen satt och sjöng med och fick vara bara vanliga, musikdiggande ungar på liten roadtrip under en sommar som antagligen kan kännas lång som en evighet för den som lever under de betingelser de här barnen gör.

Vi lämnade av dem på asylboendet. Blev inbjudna på ett glas juice och lite försök till konversation. Vår reskamrat med språkörat som inte bara är storebror utan också lillebror, visade sig vara bäst på svenska och blev infångad av sin mamma för att vi skulle kunna prata lite artigt.  Platsen där de bor ligger vackert och stillsamt och det är inget dåligt boende. Men… trångt är det. Fyra personer i ett litet rum ger inget utrymme för någon form av eget liv. Det finns förmodligen inte särskilt mycket att göra om dagarna utöver det arbete eller annan sysselsättning/utbildning de vuxna kan ha fått, eller skola för barnen. Nu är det sommarlov, som bekant. Vad gör exempelvis femtonåringen som inte kan någon svenska alls med sina dagar? Sysslolösheten och långtråkigheten måste vara tärande. Jag hoppas att den kommun där de bor har verksamhet för de här barnen och ungdomarna under sommaren. För lika lite som människor kan utvecklas och må bra under umbäranden, krig och förföljelse, lika lite kan de göra det om de hamnar i isolering och passivitet.

Det är något att betänka. Att om en människa lyckas ta sig bort från livsförhållanden som är omöjliga att leva under innebär det inte att sagan har fått ett lyckligt slut bara med det att hon har klarat livhanken. Det är så mycket mer att vara en människa än att bara existera. Jag tänker på M och hans brinnande önskan att bli tolk. Det är möjligt att det är något han känner tillfälligt och just nu därför att han ser vilken betydelse det har för hans familj att han finns där och kan hjälpa till med att göra sig och dem förstådda. Det är möjligt att det är något som blir hans framtida yrke. Han kanske blir deprimerad och tappar all motivation om han inte får stimulans. Han kanske hamnar i utanförskap och ilska. Han kanske blir professor i språkvetenskap. På en och samma gång är allt möjligt – och ingenting.

Jag önskar så att allt ska vara möjligt för de här barnen och deras familj. Jag träffade dem idag och kommer troligen inte att möta dem igen. Men jag kommer inte att glömma dem, och därmed heller inte glömma att det finns många fler. Alla de som jag aldrig mött och inte vet något om mer än att de har kommit hit, att de är människor, och att de bär på möjligheter.