lördag, juli 23, 2016

Oss finsmakare emellan

Min stora insats idag var att rengöra brödrosten invändigt. Jag behövde verkligen brödrosten till något viktigt. Ni vet hur det är när man grips av en stark längtan efter socker, konserveringsmedel och syntetiska smakämnen - och det enda som finns hemma är frukt? Det kan bli riktigt otrevligt, så nu var det dags att göra något åt brödrosten. Brödrosten kan som bekant användas till att värma pop-tarts. För någon vecka sedan råkade jag vrida upp värmen en aning för mycket när jag skulle fixa mig just denna godsak, och sedan dess har det suttit smält blå glasyr och små kakbitar på kanthaltrådarna. Nu petade och skrapade jag noggrant. Sedan kunde jag nöjd värma en ny omgång pop-tarts.

Nästan det bästa med pop-tarts är att jag får ha dem helt för mig själv. Det var visserligen Utegångsfåret som valde dem och just smaken Blue raspberry, men han och Rödtotten enades om att det inte var något för dem. De förvirrades av smaken sade de; de tänkte "kaka" och så smakade det som havregrynsgröt gömd under ett lass med hallonsylt när de var små. Jag kan bara konstatera att deras smaklökar saknar förfining. Barbarer. De förstår inte att det är en särskild känsla man vill åt, den när det är så mycket socker och ämnen som heter E och någon siffra som gör att man till sist, oundvikligen, måste äta med långa tänder. Det ska vara för mycket.

Nä, smaken förvirrar inte mig. Däremot ställer det där med blue raspberry till det för mig visuellt. Det ser ut som någon spritsat tandkräm över själva kakan, men den smakar hallonsylt. Nästa omgång pop-tarts väljer jag något mer naturligt rent visuellt. Naturligt onaturligt ska're va!

Längtar mest av allt efter pop-tarts med körsbärssmak. Av alla syntetiska smakämnen är det körsbär jag älskar mest. Cherry Coke gör mig lycklig. Det är den konstgjorda smaken man vill ha.