tisdag, juli 05, 2016

På väg del I och II


De trivialaste upplevelser kan ge upphov till ett myller av tankar. Om man tillåter det.

På väg del 1
Med katt


En vän gav mig häromdagen möjligheten till en spontansemester på annan ort. I förmiddags gav vi oss iväg. Till sällskap i bilen fanns två barn som hade besökt sin bror och nu skulle återbördas till övriga familjen när vi ändå åkte åt det hållet. Det fanns också en katt.

Jag har varit svårt allergisk mot katter och andra pälsdjur sedan jag var nio år. Det har varit omöjligt för mig att vistas längre än en korta stunder hos vänner med pälsdjur, och katt har förutom häst varit det djur jag har reagerat kraftigast på. Riktigt dålig har jag blivit när jag umgåtts med pälsbeklädda varelser. Trots det tackade jag ja till att följa med till stugan som jag visste skulle inrymma även en katt eftersom jag det senaste halvåret har noterat att jag inte alls har reagerat mycket, om ens alls, på pälsdjur jag mött. Det var ett vågspel förstås, men jag tänkte att med min grundmedicinering mot pollen samt stötdoser av cortison, och om det krisade även luftrörsvidgande, så borde det gå. Jag tyckte det var värt chansningen. Ändå blev jag lite nervös när jag såg kissemissen i sin bur. Jag hade liksom inte tänkt på hur katten skulle komma till slutmålet.

Halvvägs till Enköping hade jag en röst som Rod Stewart och vi kom överens om att det var bäst att jag besökte ett apotek och hämtade ut den luftrörsvidgande medicin som jag hade haft slut på hemma. Jag funderade lite på om jag borde kliva av och vända hem, men vågade ändå fortsätta eftersom besvären stannade upp efter halsrosslet. Det fortsatte inte ner i luftrören och jag var helt opåverkad i ögon och näsa. Det kliade inte någonstans på kroppen (annars brukar det sätta igång att klia infernaliskt på hakan) och jag mådde helt enkelt fortfarande bra. Fatta: jag satt i en bil med en katt på bara någon decimeters avstånd i timmar utan att bli dålig!

Det här är något mycket stort för mig. Jag kan alltså umgås med katter. Kissen kommer inte bli insläppt där jag ska sova, men annars ser jag plötsligt ljuset i slutet av en tunnel som jag trodde var helt igenbommad i slutet. Leker med tanken på att så småningom skaffa katt.

På väg del II
Med M och R

Just det här med katten och allergin ger förstås inte upphov till några direkt omvälvande tankar även om upplevelsen kommer att ha stor betydelse för mitt liv framöver. Nej, det var barnen som skulle till sin mamma som gav mig en del att tänka på. Tolv och nio år gamla, storebror M och lillasyster R. De kom hit till den kalla nord i november. Storebror kan redan så pass mycket av språket att han kunde skämta på svenska. En hel del förstod vi inte av varandra men rätt mycket, och det är fantastiskt vad det betyder att man vågar. Vi konstaterade att han kunde dari, persiska, turkiska, arabiska, engelska och, som han själv sade, lite svenska. Även om det är rudimentära kunskaper i de flesta språken tycker jag att det är anmärkningsvärt. (Jag kan inte så många språk fast jag är vuxen och privilegierad.) M ville bli tolk. Han ville bli tolk så gärna att han inte förstod varför han inte kan få bli det med en gång utan måste vänta tills han är vuxen, eller åtminstone har gått ut skolan.

Sedan spelade han Markus och Martinus för oss (aktuellt popfenomen från Norge, jag tycker sammansättningen av de här unga brorsornas namn låter som om de kommer från Kamomilla stad) och frågade om vi förstod vad de sjöng. Han visste att de kom från Norge och hade uppfattat att svenskar och norrmän oftast kan förstå varandra. Jag satt och log inombords och tänkte att den här killen har språköra. Vi fick också höra låtar på persiska och turkiska och så blev det en stund då fick lyssna till sådan där generisk tuggummipop som kidsen överallt gillar och som jag somnar av. Det var ändå helt uthärdligt tyckte jag, eftersom båda barnen satt och sjöng med och fick vara bara vanliga, musikdiggande ungar på liten roadtrip under en sommar som antagligen kan kännas lång som en evighet för den som lever under de betingelser de här barnen gör.

Vi lämnade av dem på asylboendet. Blev inbjudna på ett glas juice och lite försök till konversation. Vår reskamrat med språkörat som inte bara är storebror utan också lillebror, visade sig vara bäst på svenska och blev infångad av sin mamma för att vi skulle kunna prata lite artigt.  Platsen där de bor ligger vackert och stillsamt och det är inget dåligt boende. Men… trångt är det. Fyra personer i ett litet rum ger inget utrymme för någon form av eget liv. Det finns förmodligen inte särskilt mycket att göra om dagarna utöver det arbete eller annan sysselsättning/utbildning de vuxna kan ha fått, eller skola för barnen. Nu är det sommarlov, som bekant. Vad gör exempelvis femtonåringen som inte kan någon svenska alls med sina dagar? Sysslolösheten och långtråkigheten måste vara tärande. Jag hoppas att den kommun där de bor har verksamhet för de här barnen och ungdomarna under sommaren. För lika lite som människor kan utvecklas och må bra under umbäranden, krig och förföljelse, lika lite kan de göra det om de hamnar i isolering och passivitet.

Det är något att betänka. Att om en människa lyckas ta sig bort från livsförhållanden som är omöjliga att leva under innebär det inte att sagan har fått ett lyckligt slut bara med det att hon har klarat livhanken. Det är så mycket mer att vara en människa än att bara existera. Jag tänker på M och hans brinnande önskan att bli tolk. Det är möjligt att det är något han känner tillfälligt och just nu därför att han ser vilken betydelse det har för hans familj att han finns där och kan hjälpa till med att göra sig och dem förstådda. Det är möjligt att det är något som blir hans framtida yrke. Han kanske blir deprimerad och tappar all motivation om han inte får stimulans. Han kanske hamnar i utanförskap och ilska. Han kanske blir professor i språkvetenskap. På en och samma gång är allt möjligt – och ingenting.

Jag önskar så att allt ska vara möjligt för de här barnen och deras familj. Jag träffade dem idag och kommer troligen inte att möta dem igen. Men jag kommer inte att glömma dem, och därmed heller inte glömma att det finns många fler. Alla de som jag aldrig mött och inte vet något om mer än att de har kommit hit, att de är människor, och att de bär på möjligheter.

Inga kommentarer: