söndag, juli 17, 2016

Sammelsurium

Jag tog fram Star Trek-boxarna för att välja vilken serie jag skulle ägna resten av söndagen åt eftersom jag var i behov av att bara sitta, virka och titta. Plötsligt drog det ett stråk av smärta genom bröstet. Jag fick en minnesbild från sommaren 1997 som jag helst inte ville bli påmind om. Det finns föralldel många minnen från den tiden och ett halvår framåt som jag helst såg att de var färdigihågkomna, men det minne som kom nu har jag nog inte bearbetat mycket alls. I stället för att välja Star Trek-serie satte jag mig ner en stund. Reflekterade över vad det är som gör att det som idag var en minnesutlösare inte alls är det andra gånger. Jag har sett på Star Trek så ofta genom åren och har bara någon enstaka gång gjort kopplingar som den jag gjorde idag. Jag vet inte varför det just ikväll satte igång något i mig.

Sommaren 1997 var jättevarm. Våren hade varit kall och eländig men när värmen kom så kom den med besked. Det märkte jag minsann eftersom vi väntade Rödtotten (fast vi visste förstås inte att han var Rödtotten). Jag ägnade de varma nätter hemma när jag ändå av olika anledningar inte kunde sova åt att titta på säsong efter säsong av Star Trek TNG. Vännen Anna försåg mig med videokassetter efterhand, och det hjälpte mig att ha det där att titta på. I själva verket såg jag så mycket Star Trek den sommaren att jag inte hade blivit förvånad om barnet hade fötts med klingonska pannveck.

När jag inte sov hemma med Älsklingsflickan var jag på sjukhuset med Samuel. Vi turades om även om Samuels pappa tog den mesta sjukhustiden; Samuel föredrog att ha pappa där. Det var en sommar som var tung eftersom det som skulle göra Samuel frisk nu gjorde honom så dålig. Han fick starka reaktioner på benmärgstransplantationen och kunde bland annat inte behålla mat. Han blev svagare och mer deprimerad och inte blev det bättre av att han en dag fick svåra kramper och drabbades av afasi i två veckor efter det. Men vi orkade igenom det eftersom vi var så förvissade om att han skulle bli frisk. Något annat gick inte in.

En morgon under ett av mina sjukhusdygn skulle Samuel gå på toaletten. Han var så svag i benen att han behövde lite stöd för att ta sig ur sängen och till toan. Jag hjälpte honom upp på toalettstolen. Han satte sig med armbågarna stödda mot låren och lutade sitt strålningsskalliga huvud i händerna. Jag vände mig halvt om, och så hörde jag en duns. Samuel hade fallit av toalettstolen för att hans huvud var för tungt för att balansera just i den ställningen och i den stunden. Min trötta, deprimerade och sjuka femåring hade blivit så pass försvagad. Det var gräsligt. Han grät. Jag tröstade och hjälpte honom upp igen och stod sedan på knä framför honom så att han skulle kunna stödja sig på mig. Sedan kom han upp i sin säng igen. Jag minns inte vad jag hittade på, men antagligen ville han se på en film eftersom han inte orkade spela TV-spel eller Gameboy längre.

Sedan gick jag ut i avdelningsköket och grät. Jag tror det var första gången jag blev rädd på riktigt. Jag vet i alla fall att det var första gången jag verkligen tänkte, och insåg, att han skulle kunna dö. Tänk om han dör!

Han blev bättre. Han fick sova hemma, fick en lillebror morgonen efter just den första hemmanatten på tre månader och fick bo hemma med lillasyster och lillebror och mamma och pappa. Det var täta sjukhusbesök förstås, och hemsjukvården kom om morgonen och satte igång sondmatningen för att avlasta oss lite (det hade vi aldrig tänkte på själva, det var syster Per på avdelningen som såg till att det hände för han tyckte att vi var så slutkörda). Det var mycket som var svårt men ingen av oss trodde något annat än att det skulle gå bra nu. Själv hade jag alldeles glömt min rädsla. Livet började sakta stabilisera sig. Tills det tog slut. Det har jag skrivit om så många gånger förr att jag inte gör det nu.

Jag vet inte varför Star Trek just ikväll satte igång minnet av den första gången jag på allvar blev rädd för att Samuel skulle dö. Nu när jag har kommit ihåg och tänkt en stund tror jag att jag ändå skall följa min plan för kvällen. Det får bli en sorts högtidhållande av en tid som på en och samma gång innehöll stark oro och en förvissning om att allt skulle ordna sig. Jag hade dessutom Rödtotten att se fram mot.  Att det i augusti är nitton år sedan han kom till oss, det är definitivt värt att tänka på med glädje. Jag kan också tänka på Älsklingsflickan, både som hon är nu som vuxen, och som den hoppande och skuttande treåringen som redan då var en av de bästa människor jag känner. Flickan som fick en lillebror innan hon förlorade sin storebror. Hon blev inte ensam kvar, i alla fall. Det kom två småbrorsor till efterhand: även det är glädje. 

Rädsla. Trygghet. Tillit. Tvivel. Sorg. Glädje. Är det konstigt att jag har starka reaktioner, tänker jag ibland. Och om någon (exempelvis jag själv) tycker att jag möjligen kunde tona ner mig lite ska jag svara som Homer Simpson när Lisa anklagar honom för att överreagera:

- No, you´re underreacting.




Inga kommentarer: