onsdag, augusti 24, 2016

Blott i det öppna har du en möjlighet


Det finns något som gör mig heligt förbannad i alla debatter om vad den rätta tron är. Det finns förresten flera saker än en, men det som överskuggar allt är det sätt som många har att göra Gud liten och inskränkt. Man gör Gud och tron och kyrkan till ett sådan snävt sammanhang att öppenhet ses som ett hot. Jag tänker hopplöst att även om jag ibland tycker att mänskligheten har kommit en bit på väg när det gäller att förstå att alla inte är stöpta i samma form och att vi ändå måste leva tillsammans, så kommer dagligen bevis för att vi älskar att sätta gränser. Stänga in. Definiera vad som är rätt och gärna utgå ifrån att det som är rätt för mig måste vara rätt för alla. Det gäller åt båda håll, givetvis. Jag kan inte leva på ett annat sätt än i så stor öppenhet jag förmår och det vill jag gärna att fler gör – för jag tycker ju att det är rätt. Är ni med? Men jag kan inte utgå ifrån att det är det enda rätta. Gränser behövs de också, och då får man jobba med slitningen mellan öppenheten och gränserna. Jag tycker mig dock ha märkt att de som förespråkar gränser mycket sällan visar förståelse för öppenhet eller är intresserade av att lyssna. Här tillåter jag mig att generalisera och påstår att den som inte övar sig i öppenhet aldrig kommer att kunna göra något annat än att fortsätta stänga in.

I diskussioner om tron framkommer emellanåt en i det närmaste gammalmoralistisk tanke om att öppenhet är detsamma som total upplösning. Som om det inte vore ett avsevärt skutt mellan en öppen inställning till sina medmänniskor, och till ett rent hedonistiskt bejakande av precis alla impulser och avarter som kan dyka upp i ett människosinne. Att bejaka människors frågor, tvivel och behov är inte samma sak som att slänga bort Jesus ur kyrkan. Det måste finnas en öppning för den som söker, och inte en dörr med ett plakat med stora bokstäver som vrålar så bjärt att det skrämmer bort människor. Det är ren psykologi. Handen på hjärtat; hur många av oss är mottagliga för braskande budskap och påflugna telefonförsäljare? Vi vill så gärna själva få komma på vad som finns och vad som är bra, inte få det färdigpaketerat.

Så undrar jag dessutom hur det ska gå till det där med att ta itu med alla som inte tror tillräckligt mycket enligt subjektiva kriterier. Måste jag slå Kristus i huvudet på folk hela tiden för att jag ska känna att jag tror på riktigt? Måste varje medlem av Svenska kyrkan vara en propagandamaskin dygnet runt? Det här med att leva i tro, är det helt meningslöst om det inte kombineras med ett synbart och dokumenterbart missionerande varje dag? Jag blir mycket trött. Jag menar att det finns ett stort värde i att leva och vara människa rätt upp och ner. Vara så mycket förebild man kan och visa omvärlden att det här är bra grejer utan att behöva ha en blåsorkester framför sig för att markera att här kommer en kristen. Kyrkan har allt att vinna på att visa att den är sina medlemmar. Medlemmarna är människor. Till den som nu flämtar av iver att missförstå mig och hoppar upp och ner och säger att kristna alltså inte ska få berätta (vittna, som det heter på kyrkiska) om sin tro: jag är ledsen att göra dig besviken. Inte alls. Jag framhåller bara att inget blir mer kristet av att vi skriver "Jesus" varannan mening på våra hemsidor, eller i varje samtal vi för har någon slags kristen tourettes där vi bara måste få in "jag som kristen" någonstans. Om andan faller på, absolut. Men inte som en slags tvång för att bevisa trons intensitet.

Det finns de som på allvar skriver sådant som att tron på "att Jesus är Herren, ryms inte om alla ska rymmas i den öppna folkkyrkan" *. Notera att varje gång sådant här sägs, så är det sagt av människor. Inte av Jesus själv. Jesus sade inte att här gällde det att sortera bort och hålla rent. Nu finns det liksom ett grundkriterium om den uppståndne Kristus som en gång för alla tar på sig världens synd som inte går att strunta i för den som vill kalla sig kristen, men sedan? Jag vill inflika att jag inte håller mig med någon gullig bild av Jesus som den store kärleksgurun. Han var sträng och krävande. Men jag har då inte hittat bibelstället där han säger till en människa som söker att hen inte tror på rätt sätt enligt gruppens värderingar och bör inrätta sig efter gruppens normer. Däremot var han en baddare på att visa på att det går att spränga gränser.

Människor har olika vägar till tron. Gud talar till oss på olika sätt. Jesus använde liknelser för att nå så många som möjligt eftersom alla inte hör en sak på exakt samma sätt. Det finns ingen värdering av tron beroende på hur och när man hittar sin tro, eller hur man uttrycker den. Det går, vad jag vet, inte att ha svart bälte eller vinna OS i tro. Självklart ryms alla i kyrkan. Högkyrklig, karismatisk, liturgiälskare, lovsångsivrare, sökare, övertygat trosvissa, fromma, galenpannor, teoretiker, praktiker, jag sade alla, va? Vem är det som inte ska få finnas där? Om jag skulle ägna mig åt ett småaktigt, barnsligt och destruktivt tänkande skulle jag vilja rensa ut alla som är arroganta nog att säga ”JAG vet vad Gud vill, så därför tänker jag nu bestämma att du får inte vara med, och inte du, och inte du heller”. Jag skulle behålla alla som säger ”Gud är kärlek. Du är älskad och även om jag inte förstår dig, och tycker att du har fel, så är det inte jag som kan döma”. Men jag vill inte tänka så. Jag vill försöka lyssna och förstå, men det hindrar inte att jag emellanåt blir riktigt arg när Gud, enligt mitt sätt att se, förminskas.

Det är inte ett problemfritt förhållningssätt, det öppna. Jag ägnar mig lika mycket åt att döma som vem som helst. Exempelvis har jag just dömt alla som jag anser vara inskränkta och självgoda typer. Men, Gud hjälpe mig, jag vet åtminstone om att jag gör det. Jag jobbar med saken. Och det är där jag tycker att den stora skillnaden ligger mellan den gränssättande hållningen och den öppnare: att gränssättarna slår sig till ro. Medan de som öppnat sig får problem med balansen mellan acceptans och att stå för något, och ständigt brottas med det. Det är mycket svårare att inte hela tiden ha ett stängsel att hålla sig i, men istället bara ha ett ledljus framför sig att följa på den mörka och slingriga stig som verkligen inte är utstakad. Å andra sidan: snacka om ledljus.

I själva verket anser jag att begränsning som livshållning är höjden av intellektuell och känslomässig lathet. Det känns inte särskilt mycket Jesus.




 * Dag Sandahl. Hans ärende var irritation över Svenska kyrkans hemsida inte är tillräckligt Kristuscentrerad för hans smak och menar att det är bara pastor Jansson all over again. Han har rätt till sin åsikt. Jag säger inte att jag tycker han har helt fel, heller, och det är kanske orättvist att just detta blev min ingång till att ranta om exklusivitetstänkande kristendom. Mea culpa, i sådana fall.
http://www.varldenidag.se/debatt/kyrkokrisen-inte-ny-men-andlig/Bbbpfa!rnZAwA6gcy5MlsZbeG1vQw/

Inga kommentarer: