onsdag, augusti 10, 2016

Diamanter

Människan är mycket, onekligen. Både kroppsligt och själsligt. Vad som definierar oss som människor har sysselsatt våra tankar sedan tidernas begynnelse. Kanske är det förmågan att reflektera över oss själva som är poängen? Ja, inte vet jag. Ett sätt att beskriva homo sapiens är att vi är kolbaserade livsformer. Vad sker med kol som pressas ihop under lång tid?

Det kan låta som en vacker tanke. Människor formas av livets tryck och blir ren diamant, tänk... I själva verket är det en fruktansvärd bild. Ett ständigt tryck som pressar tills det inte längre finns något skört eller mjukt kvar. En diamant är vacker, javisst, där den gnistrar och glittrar i sin slipade form. Den kan vara mångfasetterad, men framför allt är den hård. Diamant är naturens hårdaste material och kan rispa och skära i vad som helst. Människor ska inte skära och rispa. Människor ska inte vara hårda och oböjliga. Det vore omöjligt att leva då.

Vi utsätts alla för tryck under livet och det är något som hör till. På samma sätt som vi behöver ge mjukhet, och få det från andra, så behöver vi också testa gränser och pröva vad vi tänker och vill mot andra. I livet behöver vi öva oss både i att vara följsamma och att stå fast, och tryck är inte nödvändigtvis alltid dåligt. Byt ut ordet mot press istället. Jag tror att vi är många som jobbar bäst med kniven mot strupen. Det kan ge en extra energitillförsel med viss press, och när adrenalinet rinner till kan det kännas befriande. Att ständigt leva under press är däremot inte bra för någon.

Jag har reflekterat en hel del över olika sorters press och stress genom livet. Jag vet hur det är att uppleva den akuta krisfasen då det bara gäller att hantera det som händer. Mitt i oron och smärtan finns ett slags vibrerande känsla av frihet; det är som att pressen lyfter ut en ur det naturliga sammanhanget, och det går att plötsligt strunta i många måsten och normer eftersom det viktigaste är att hantera det som sker. Det blir en sorts paus från vardagen även om den är negativ till sin natur. Det är att till viss del bli buren på en våg av stress, där man alltid befinner sig på vågkammens topp och balanserar. Det kommer nya toppar att ha en beredskap inför, adrenalinet kickar och man ger lite till. Det kan ge en upplevelse av dramatik och närvaro som ger en belöning mitt i krisen. Men... håller det på för länge bränns energin ut. Signalerna som aktiveras hela tiden jobbar lika frenetiskt, men det finns inget som kan reagera på dem.

Något av det svåraste som finns är faktiskt att se till att landa igen. Att sluta leva i katastrofberedskap och orka möta den jämna lunk som livet mest är. Om vardagen då är svår eftersom man har ärr efter krisen, men samtidigt inte har något snabbt uppflammande akut ärende att samla kraft inför och fokusera på -  det är en utmaning. Det är en påfrestning. Det är under den pressen som de flesta av oss lever mer allmänt. Livet består sällan av dramatiska händelser var och varannan vecka, utan det handlar om att hitta sin riktning och sitt mod utan att behöva kraftsamla för att förmå sig att leva. Det är så svårt att det kan kännas omöjligt.

Jaha. Så människan pressas alltså av akuta kriser. Och hon pressas av den lågintensiva stressen av att överleva vardagen. Så bra. Det finns alltså inget sätt att komma undan.

Jag vet inte. Men jag är övertygad om att det enda sättet att klara både det akuta och det ständigt pågående är att inte bli hård. Att inte bli sammanpressad till en diamant som kan skära och rispa andra diamanter, och sin tur bli rispad av dem. Vi behöver inte fler människor som blir diamanter. Vi behöver mjukhet och öppenhet.

Inga kommentarer: