söndag, augusti 21, 2016

En annan årsdag

I morgon fyller Rödtotten nitton år. Vi har firat med tårta såhär kvällen före eftersom Karl-Bertil, förlåt, Rödtotten, jobbar 11-23 i morgon och ingen av oss kan eller vill äta tårta antingen kl 7 på morgonen eller kl 24 på natten. Jag, som jämt blir sentimentalare än någon vet om på mina barns födelsedagar, börjar redan ömt tänka på den älskliga babypojken som kom till oss för nitton år sedan. Han kom med ljus. Som ett tecken på att det fanns en framtid.

I morgon, således. Nitton år. Det innebär att det idag, hela långa dagen, har varit nitton år sedan Samuel blev hemförlovad över natten för första gången på drygt tre månader. Det är nitton år sedan han förundrat låg i sin egen säng i rummet han delade med sin lillasyster. På natten kom han in till oss för han kunde inte sova. Det kunde inte jag heller. Hjärtat värkte en del när jag såg hur svårt det var för Samuel att ställa om sig från sjukhuslivet, men mest var jag lättad och förhoppningsfull. Och när sammandragningarna började framåt femtiden på morgonen kändes det så självklart. Nu skulle allt bli bra.

Det tänker jag på varje år. Det har aldrig tagit bort något av den stora glädjen över Rödtotten. Självklart är det hans dag, en dag för tacksamhet och kärlek. Men taggen av smärta sitter där den sitter. De hör ihop på något vis, den stora glädjen och den största sorgen.