lördag, september 03, 2016

Allrakäraste Antje

Kan inte sova och tog en sväng på Facebook. En vän hade delat länken till Svenska kyrkans ärkebiskops debattartikel i Svenska Dagbladet (3/9-16). Jag läste. Och blev tvungen att kliva upp fastän det är mitt i natten. Mitt hjärta slår oroligt och jag vet inte riktigt vad jag ska göra av mig. Det rusar tankar genom huvudet, alla handlar de om maktordningar och kön och sexualiserat våld och rollförväntningar, och alla får de mig att känna mig hjälplös. Det är så förtvivlat långt kvar trots allt.

Jag känner inte ärkebiskopen. Jag har ingen beröring med henne på annat sätt än att jag är medlem i Svenska kyrkan och att jag sjunger i en kör som tjänstgjort när ärkebiskopen varit officiant vid ett flertal tillfällen (det mest minnesvärda då hon installerades som ärkebiskop). Men jag hör till den sort som är oerhört glad över att Svenska kyrkan har fått en ärkebiskop av den kalibern. Jag tycker ju om människor som visar upp en intellektuell stringens utan arrogans. Som är öppna och lyssnande.

Ingen människa är felfri och det vore konstigt om just den här ärkebiskopen, förutom den här grejen som faktiskt inte går att komma förbi, det vill säga att hon är vår första kvinnliga ärkebiskop, också skulle vara den enda människan på jorden som aldrig hamnade i någon form av konflikt med allmänhet eller kyrkans medlemmar och medarbetare och you name it. Ärligt talat skulle jag inte tro på det om någon påstod att så var fallet. Däremot tänker jag att Antje Jackelén blir bedömd på ett annat sätt just eftersom hon är kvinna. Det är så inrotat att kvinnor främst ska vara relationsbyggare och ta ansvaret för att relationen ska fungera att vi blir lätt konfysa och efter en stund jäkligt irriterade om en kvinna tar plats och framhärdar. Vi börjar till och med tycka att det är otrevligt. Det blir dålig stämning. Min erfarenhet är att vi inte reagerar lika starkt på en man som beter sig på samma sätt. Vi tycker inte att det är konstigt om en man pläderar för sin sak eller sätter ner foten och beter sig buffligt. En kvinna som beter sig buffligt däremot får, utöver den helt rättfärdiga kritiken mot ett oschysst sätt att utöva makt på, också bära att hon klivit utanför sin ram. Hon har inte tagit ansvar för relationen. Det är det sista jag blir galen på. När vi inte delar en persons åsikter eller tycker att hen beter sig dumt borde väl inte vår reaktion styras av vilket kön vederbörande har?

Den som nu hoppar jämfota av ilska och vrålar, att det jag just skrivit om att vi reagerar olika på män och kvinnor inte alls stämmer, får gärna ta och sätta sig ner igen och ta sig en funderare. Det är mitt i natten och jag är inte särskilt välformulerad och redig, men ett tydligt exempel blinkar som i neon för mig. Det är något som ärkebiskopen tar upp i sin debattartikel: "Jessica Valenti, kolumnist för The Guardian i USA och författare som skrivit framgångsrika böcker om feminism, lämnade i slutet av juli 2016 sociala medier på obestämd tid efter att under en lång tid fått ta emot hat och påhopp. Det som blev droppen för henne var ett våldtäkts- och dödshot mot hennes femåriga dotter."

Det ser vi hela tiden. Mot en kvinna som sticker ut hakan i offentligheten kommer förr eller senare hot. Hot som handlar om att man kommer att göra något med henne. Hot om sexualiserat våld. Så kommer gärna ord som ska beskriva henne som någon som står lågt ner på den sociala rangskalan och därför inte har något värde (ja, det finns så mycket som är fel på alla sätt med det att jag inte orkar börja här och nu) och i själva verket skulle förtjäna att hanteras hur som helst. Hon ska tystas. Hon ska enbart hålla käften för hon har inget att komma med. Det spelar ingen roll hur intelligent, mänsklig och välformulerad en kvinna är, för det som ofelbart får tyst på henne till slut är att anspela på att hon är sårbar. Hon går att komma åt. Hon är nämligen bara sitt kön, och ett klassiskt sätt att bryta ner en kvinna på är att utsätta henne för sexuellt våld. Det är så äckligt och konstigt nog så svårt att komma åt att förändra att jag vill hoppa av det här klotet.

Ärkebiskop Antje Jackelén är en av mina förebilder. Det betyder inte att jag anser att hon är felfri eller att jag skulle jama med och instämma i allting hon kommer att uttrycka. Men även om jag inte gillade henne så mycket, om jag i själva verket tyckte att det var riktigt skruttig teologi och praktik som hon stod för, så skulle jag tycka att jag borde ha samma respekt för henne som för tidigare, manliga ärkebiskopar. De stridbaraste av dem har också blivit hudflängda på olika sätt, men inte på samma sätt som Antje. Medges att det kan vara svårt att jämföra rättvist eftersom sociala medier är en så pass ny företeelse, men en sak är säker: det är nog sällan en av Svenska kyrkans manliga ärkebiskopar har fått ett massivt drev mot sig just för att tystna.

Allrakäraste Antje - ja, jag tar mig friheten att kalla dig det så här liksom på tu man hand på offentlig plats - jag vet inte om det hjälper mitt i skitstormen att här är en gräsrot i kyrkan som tycker att du var det bästa som kunde ha hänt sagda kyrka. Jag hoppas det, för vet du: jag är inte ensam om att tycka det.