tisdag, september 20, 2016

VAB - när sjuttonåringen är sjuk

Rubriken kanske ger föreställningen av att det är ett putslustigt inlägg om tonåringar i allmänhet och hur små de blir när de är sjuka. Fel, fel, fel. Det här handlar om en unik upplevelse. Idag är det första gången på sexton år som jag har varit med om att Modset kräks. När han var ett år gjordes en duplicatus fundus på honom, och sedan dess har han inte kunnat kräkas. Eftersom det var själva poängen med operationen är det inte mycket att klaga på, men ofta har jag begrundar det obehag han måste ha av att få starka kräkreflexer och inte få den tillfälliga lättnad det ger att kasta upp.

Han har feber och är blek. Darrar. Jag duschar honom hastigt för att få bort svett. Där, i badkaret, hulkar han och plötsligt kommer det upp något. Det låter ju inte klokt, men jag nästan jublade. Hej, jag heter Jenny och är en galen mamma. Det är skönt att han fick den lättnaden. Han kanske kan få somna om nu, och slippa någon timme av eländet. 

En ren solskenshistoria är det inte. Till berättelsen hör också min stigande frustration över hans vägran att kommunicera. Den bror han delar rum med väckte mig i natt eftersom han hört hur Modset hulkade och grät. När jag satt på Modsets sängkant och kände på hans panna, kramade, tröstade och ställde frågan "mår du dåligt" och han bara nekade mig svar - ja, vackert är det inte, men jag ville yla av irritation. Unge, nicka bara eller skaka på huvudet, jag vet att du är fullkomligt förmögen till dessa enkla kommunikationsmedel! I morse stod det rätt klart för mig att han var sjuk eftersom han var varm på det där heta viset bara feber framkallar. Han vägrade fortfarande minsta svar. Stängde ögonen. Ååå! Men det är möjligt att han tycker att det är jag som är dum som inte fattar av mig själv. Frustrerad och dum morsa som jublar när ungen kräks. Må eftervärlden döma mig milt.