torsdag, oktober 13, 2016

Min förbannelse

Jag blir glad av att yngste sonen använder de mössor jag stickade till honom när han var mindre. Han har fått ett oproportionerligt stort antal hemstickade mössor jämfört med sina syskon, eftersom en av brödernas mössor alltid blev kvar på fritids eller försvann på annat sätt, och i morgonpaniken när taxin stod och väntade ryckte jag åt mig första bästa mössa och det var alltid mitt lilla minsta fårs mössa. Sedan var det också på det viset att fåret är den enda som har kommit till mig och bett om en mössa och berättat hur den skulle se ut, och då blev jag inspirerad förstås.

Nu är han fjorton år, lång, trevlig och så stilig. När vi gjorde några ärenden tillsammans igår hade han en av de hemstickade mössorna på, och det värmde mig enormt. Sådana stunder är jag tacksam över att jag kan känna, och att jag känner djupt.

Varje gång jag yttrar något om att känna blir jag skrajsen för att jag låter som att jag tror att jag är den enda människan på klotet som besitter denna egenskap. Jag hävdar genast och med emfas att jag inte tror det. Men det finns skillnader i hur vi människor öppnar oss för våra egna känslor, och hur vi antingen uttrycker dem eller undertrycker dem. Det kryllar av olika anledningar till varför den ene gör si och den andra så. Personliga drag, uppfostran, samhällsklimat, tidsanda - listan kan göras lång. Mycket av vårt sätt att hantera känslor tror jag styrs av hur vår grundpersonlighet förstärks eller förtrycks av omgivningen; den välsibannade socialiseringen.

Själv lutar jag nu så här i mitten av livet starkt åt att det är helt värdelöst att inte vara öppen inför sig själv. Nota bene: Inför sig själv. Om man kan ha en ärlig, öppen hållning till sina känslor både känslomässigt och intellektuellt, då är det lättare att öppna sig utåt. Jag tycker att det är en bra grej att öppna sig och vara ärlig eftersom det gör det lättare att förstå vad man pratar om. Om en part undanhåller väsentlig information blir det mysko, och svårt. Grovt förenklat. Jag avser här väsentligheter och inte att tvångsmässigt dela varje detalj i sitt inre med sin omgivning. För vet ni: det gör inte ens jag.

Ungefär här blir jag skrajsen igen och vill ivrigt framhålla att jag inte är en kombination av hippie och new age-ideal som drömskt glider omkring och känner sig genom livet och tycker att betala räkningar och hålla överenskommelser, det känns inte riktigt som min grej eftersom jag måste känna in varje situation. Det är inte jag. Jag är inte en karikatyr. Dessutom måste jag påminna mig om att en hel del sitter i hur vi benämner företeelser. Det jag, oftast i förklenande ordalag, kallar mina känslor, skulle kunna beskrivas som både analytisk förmåga och intuition. Då låter det plötsligt inte så översvämmande och besvärande, eller hur? Men jag har svårt med se mitt eget sätt att fungera som något annat än lite pinsamt och felaktigt, eftersom jag upplever att jag har svårare än de flesta med att stänga av när det behövs.

Nu ska jag erkänna något: jag har ett ruskigt temperament. Det har utvecklats mot de snabbt uppblossande känsloutbrotten under mitt liv. Jag var jämnare i humöret en gång i tiden. Jag saknar det. Jag vill ha en bättre balans, för det är utmattande att vara som jag. För att inte tala om att det driver bort människor. Jag har svårt med den här biten av mig och vet inte hur jag ska kunna jobba bort överdrifterna, eller, för den delen, lära mig att acceptera att det är en del av mig. Förbannar dem ofta, känslorna.

Det som finns att vara glad åt i att vara en Jenny av idag, det är att jag får många korta stunder av både värme och skratt. Värme mest relaterat till mina barn, skratten av att det finns så mycket absurt i tillvaron att skratta åt och att det är bättre att inte bara gråta åt det hela tiden.

Livet är verkligen en berg- och dalbana.  Vånne det skulle bära uppåt igen någon gång.