lördag, december 31, 2016

Smällare & tankar

Den senaste veckan har det har smällt ofta runtom i området där jag bor. Smällare och fyrverkeripjäser har bränts av med jämna mellanrum och jag börjar tröttna. Idag har det smällt nästan konstant vilket får anses vara hyfsat befogat eftersom det är nyårsafton. Jag har ingen varm relation till vare sig smällare eller fyrverkerier, men det senare är ett fenomen jag ändå kan uppskatta. Det finns en poäng med det. Det är vackert. Det är lite fint att stå och titta och andas "Ååh, en blå! Titta, en röd! Vilken stjärnkaskad!". Där jag bodde förut vette fönster ut mot en stor park. Varje nyårsafton stod vi på första parkett till de fyrverkerier som grannar fyrade av. Det var grant.

Det är som sagt nyårsafton. Trots att det är en konstruerad brytpunkt som bygger på att vi bestämt vår tideräkning på ett visst sätt, manar dagen även mig till eftertanke och funderingar fast jag inte vill det. Jag funderar, i likhet med resten av mänskligheten, så mycket varje dag ändå att det räcker till och blir över. Vad är tid? Vad är verkligt? Vem är jag? Så snurrar tankarna på medan det smälls och tjoas utanför huset och det känns som att hela världen har liv som går vidare medan jag trampar vatten.

Tid, ja. Korta minnesglimtar dyker upp och blir som ankare i tidshavet. Just nu minns jag en nyårsafton då vi stod och tittade på de granna fyrverkerierna i parken. Det var ganska omöjligt att känna mer än trötthet den gången. Det var ett storslaget fyrverkeri eftersom det var år 2000 som firades in. För oss var det snart två år sedan Samuel dog. Drygt ett år efter att Tönnes föddes. Sorg, glädje, osäkerhet och rädsla inför framtiden med Downs syndrom... jag minns för egen del att jag var som stum inuti.

Livet är som det är. Alla har sår och bördor. Själv bär jag minnen som är både goda och svåra, men ärligt talat har det varit alldeles för många tunga nyårsaftnar i rad. Eftersom livet inte går att reklamera finns det bara en sak att göra, och det är att fortsätta streta på och hoppas att sviten av hårda år ska brytas om man gör så gott man kan. Men käre Gud, nu har jag gjort så gott jag kan och kan inte mer än så. Det räcker uppenbarligen inte. Vad gör jag då?

onsdag, december 28, 2016

Liten enkät

Modset är röd i ansiktet av förkylning och rosslar som ett enkelrum på sanatoriet. Jag tänkte att en klementin skulle sitta fint, lite friskt och lättsvalt, så jag skalade en och gav honom tillsammans med muntra ord om C-vitamin och grejer. Här glömde jag helt att han betraktar citrusfrukter som i bästa fall dyster vitaminplikt, i värsta fall som något oätligt. Det tog någon minut efter att jag givit honom en skalad klementin, så kom han ut ur sitt rum och lade diskret klementinen på köksbordet och drog sig snabbt tillbaka igen.

Jag är förvånad över att jag blir så förvånad. Tydligen utgår jag från att alla måste tycka om citrusfrukter, för jag glömmer verkligen bort det här. Han är arton år så man kan tycka att jag borde veta detta om min son. Överkänslighet mot citrusfrukter, ja, men är det inte universellt att gilla smaken, verkar jag tänka.

Citrusfrukter är
A) något alla älskar
B) kulturellt betingad smak
C) äckligt? (Varför, i sådana fall?)

söndag, december 25, 2016

Utveckling

Här kommer herdarna vandrande fram mot krubban. Änglarna går före och leder vägen.

De här unga männen började sin julspelsbana som småänglar när de var i femårsåldern. Min egen herde går till vänster i bild, och hans första år som ängel glömmer jag aldrig.

Kollekten tas upp på samma vis varje julspel. Det är några änglar som får sitta med kollektkorgarna framme vid krubban, och så går församlingen fram och lägger en slant medan vi sjunger julpsalmer och kamelsången (kamelsången! Jag väntar ivrigt varje år) och det är liv och rörelse i kyrkan och trivsam stämning och fullt med småbarn.

Min lilla ängel satt med korgen i knät och såg hur sedlar lades ner en efter en. Till slut kunde han inte avhålla sig från att gräva lite i korgen och lyfta upp sedlar och fladdra med dem, för det var ju så många. Jag satt i kyrkbänken och fnittrade. Han såg ut som Joakim von Anka som bespetsar sig på ett pengabad. Den ängel som satt bredvid honom med korg i famnen såg storögt på och gjorde sedan lite försiktigt likadant. Det var den ängel som på bilden här ovan är herden som går till höger. De var väldigt söta. De är faktiskt lika söta idag, men på ett annat sätt. Fina unga män. Gosskörspojkar, dessutom.

Däremot vet jag inte vad jag ska säga om det hela ur utvecklingsperspektiv. Man börjar som en ängel och slutar som en snarkande herde?

lördag, december 24, 2016

Längesedan och nära

- Tänker du ofta på honom? frågade jag.
- Ja. Jag är ganska ofta här.

Tidigare hade vi diskret försökt tända ett gravljus på en annan gravs marschall. Det gick inte för det blåste för mycket. Hon skrattade lite och sade att det var dumt att hon slutat röka, för nu hade hon inte tändstickor på sig. Vi stod i det blåsiga och kalla mörkret i tystnad en stund. Tillsammans. Jag tänkte på hur lång tid som har gått för oss alla, och att jag börjar få svårigheter att riktigt placera minnen i tid. De där minnena jag har från småbarnsåren, är det minnen från när Samuel och Alva var små tillsammans, eller är det i själva verket minnen från flera år senare, när det kommit tre pojkar till?

Så svårt att få grepp om. Minnen och längtan blandas, och åren rinner iväg.

fredag, december 23, 2016

Traditionens estetik

En del traditioner skapar sig själva. Inte förstod jag någon gång på 90-talet när jag ironiskt hängde upp jättefula, pyttesmå plastänglar och grejer i julgranen att kitsch skulle bli en omistlig del av barnens jul. För några år sedan började jag muttra om att inte hänga upp eller till och med kasta bort de värsta grejerna. Stora protestrop från barnen. Det gick inte för sig! Sedan dess vakar de som hökar över mig varje gång granen ska kläs så att jag inte ska få för mig att smussla undan de gräsligaste föremålen.

Jag vet inte hur det kom sig, men efter året då barnen fick varsin självlysande snögubbe i julklapp så ska de (snögubbarna, inte barnen) sitta i granen. Jag har verkligen ingen aning om hur den seden uppstod, men när jag nyss ifrågasatte deras plats i julträdet tog Utegångsfåret dem och tryckte med självklarhet fast dem intill stammen. Batteriet är slut i alla utom en, så jag slipper i alla fall ha fyra självlysande små klot som ser ut som spöken och skrämmer mig om natten när jag tassar till och från badrummet



Men det är som förgjort. Det börjar så fint och bra varje år, med kulörta kulor och speciellt utvalda prydnader som barnen fick i sina julstrumpor när de var små. Det är länge sedan jag glömde vem som fick vad men avsikten är att de ska ta med sig dem till sina egna julgranar en dag. De har viss koll själva, faktiskt. Nå, där står vi och hänger fina prydnader och skrålar alla tiders bästa popjullåt någonsin. Jag wailar ikapp med Mariah Carey när jag hänger upp julgransprydnaden jag fick av Chuck, Saras och min värd i St Peter (eller var det Cambridge?), Minnesota, sommaren 2007. Precis när allt ser riktigt fint ut säger pojkarna "Och plastänglarna, mamma, du har väl inte slängt dem?" Vända till varandra "Kan du kolla och räkna dem så att vi har alla fyra?". Sedan kommer loket. Och tågvagnen. Och snögubbarna. I år lyckades jag ändå smussla undan den guldfärgade halvmånen och solen i plast, alltid något.

Mot traditionen strider estetiken förgäves.

tisdag, december 13, 2016

När känslorna blandas

I kväll hörde jag min vuxne son sjunga en solovers på en staffansvisa. Han sjöng bra. Med uttryck, dessutom. Jag tänkte på att det antagligen var sista gången han medverkar i Goder afton, mitt herrskap, i alla fall om det går som han vill med framtiden. Det är som det ska, han är nitton år och ska vidare i livet och världen. Men jag är rätt blödig och det kom en tår i ögonvrån.

Så lades plötsligt som en bild över honom, den vuxna Rödtotten. Det var bilden av den åttaårige Rödtotten, som förtjusande rent och med läspningar sjöng en solovers på samma staffansvisa. Inte samma vers som i kväll, dock. Jag minns hur han stod där, han sjöng i lilla gosskören och var alltså per definition liten. Han var dessutom kortväxt. Han stod bredvid den långe basen med dreadlocks och nådde honom till midjan ungefär. Det ord som kommer för mig är näpet. Jag minns också hur den långe basen med dreadlocks efter konserten lyfte upp sin lilla kompis, gav honom en kram och sade hur duktigt han hade varit. Det var första Goder afton, det.

Och på något väldigt märkligt sätt blandas Samuel in i det hela för mig. Jag tror att det beror på att jag har minnen av barnkör och Samuel, även om det inte var samma kör och Samuel var mycket yngre. Dessutom infaller Goder afton vid den tid på året som är svårast för mig, den tid som om två dagar inleder mitt livs årliga golgatavandring. Samtidigt tycker jag att det är mycket konstigt detta, att saker som inte hänger ihop alls blandas. Att sådant som hände flera år efter att Samuel hade dött ändå för mig hänger ihop med honom.

Jag tänkte på första gången. På att det här antagligen var sista gången. Och jag blev känslosam, och jag grät.


måndag, december 05, 2016

Synliggörande

Det är svårt det här med bilder. En bild kan så lätt bli symbol för motsatsen till det som var tanken med den. När det gäller Åhlénsreklamen tänker jag "men hur blir det om vi fortsätter att backa och ge efter"? Samtidigt vänder det sig i magen för att barn utsätts för den skit som människor tydligen bär inom sig.

När Modset var nyfödd tänkte jag jättemycket på hur osynliga människor med funktionshinder är. Ingen person med Downs syndrom i klädannonserna, exempelvis. Jag tänkte på faran med att utsätta människor för att andra pekar finger åt och hånar det oväntade och obekanta. Men jag tänkte ännu mer på att om människor aldrig får synas, så kan de inte bli en naturlig del av vardagen. De förblir osynliga.