tisdag, december 13, 2016

När känslorna blandas

I kväll hörde jag min vuxne son sjunga en solovers på en staffansvisa. Han sjöng bra. Med uttryck, dessutom. Jag tänkte på att det antagligen var sista gången han medverkar i Goder afton, mitt herrskap, i alla fall om det går som han vill med framtiden. Det är som det ska, han är nitton år och ska vidare i livet och världen. Men jag är rätt blödig och det kom en tår i ögonvrån.

Så lades plötsligt som en bild över honom, den vuxna Rödtotten. Det var bilden av den åttaårige Rödtotten, som förtjusande rent och med läspningar sjöng en solovers på samma staffansvisa. Inte samma vers som i kväll, dock. Jag minns hur han stod där, han sjöng i lilla gosskören och var alltså per definition liten. Han var dessutom kortväxt. Han stod bredvid den långe basen med dreadlocks och nådde honom till midjan ungefär. Det ord som kommer för mig är näpet. Jag minns också hur den långe basen med dreadlocks efter konserten lyfte upp sin lilla kompis, gav honom en kram och sade hur duktigt han hade varit. Det var första Goder afton, det.

Och på något väldigt märkligt sätt blandas Samuel in i det hela för mig. Jag tror att det beror på att jag har minnen av barnkör och Samuel, även om det inte var samma kör och Samuel var mycket yngre. Dessutom infaller Goder afton vid den tid på året som är svårast för mig, den tid som om två dagar inleder mitt livs årliga golgatavandring. Samtidigt tycker jag att det är mycket konstigt detta, att saker som inte hänger ihop alls blandas. Att sådant som hände flera år efter att Samuel hade dött ändå för mig hänger ihop med honom.

Jag tänkte på första gången. På att det här antagligen var sista gången. Och jag blev känslosam, och jag grät.