lördag, december 31, 2016

Smällare & tankar

Den senaste veckan har det har smällt ofta runtom i området där jag bor. Smällare och fyrverkeripjäser har bränts av med jämna mellanrum och jag börjar tröttna. Idag har det smällt nästan konstant vilket får anses vara hyfsat befogat eftersom det är nyårsafton. Jag har ingen varm relation till vare sig smällare eller fyrverkerier, men det senare är ett fenomen jag ändå kan uppskatta. Det finns en poäng med det. Det är vackert. Det är lite fint att stå och titta och andas "Ååh, en blå! Titta, en röd! Vilken stjärnkaskad!". Där jag bodde förut vette fönster ut mot en stor park. Varje nyårsafton stod vi på första parkett till de fyrverkerier som grannar fyrade av. Det var grant.

Det är som sagt nyårsafton. Trots att det är en konstruerad brytpunkt som bygger på att vi bestämt vår tideräkning på ett visst sätt, manar dagen även mig till eftertanke och funderingar fast jag inte vill det. Jag funderar, i likhet med resten av mänskligheten, så mycket varje dag ändå att det räcker till och blir över. Vad är tid? Vad är verkligt? Vem är jag? Så snurrar tankarna på medan det smälls och tjoas utanför huset och det känns som att hela världen har liv som går vidare medan jag trampar vatten.

Tid, ja. Korta minnesglimtar dyker upp och blir som ankare i tidshavet. Just nu minns jag en nyårsafton då vi stod och tittade på de granna fyrverkerierna i parken. Det var ganska omöjligt att känna mer än trötthet den gången. Det var ett storslaget fyrverkeri eftersom det var år 2000 som firades in. För oss var det snart två år sedan Samuel dog. Drygt ett år efter att Tönnes föddes. Sorg, glädje, osäkerhet och rädsla inför framtiden med Downs syndrom... jag minns för egen del att jag var som stum inuti.

Livet är som det är. Alla har sår och bördor. Själv bär jag minnen som är både goda och svåra, men ärligt talat har det varit alldeles för många tunga nyårsaftnar i rad. Eftersom livet inte går att reklamera finns det bara en sak att göra, och det är att fortsätta streta på och hoppas att sviten av hårda år ska brytas om man gör så gott man kan. Men käre Gud, nu har jag gjort så gott jag kan och kan inte mer än så. Det räcker uppenbarligen inte. Vad gör jag då?