söndag, december 25, 2016

Utveckling

Här kommer herdarna vandrande fram mot krubban. Änglarna går före och leder vägen.

De här unga männen började sin julspelsbana som småänglar när de var i femårsåldern. Min egen herde går till vänster i bild, och hans första år som ängel glömmer jag aldrig.

Kollekten tas upp på samma vis varje julspel. Det är några änglar som får sitta med kollektkorgarna framme vid krubban, och så går församlingen fram och lägger en slant medan vi sjunger julpsalmer och kamelsången (kamelsången! Jag väntar ivrigt varje år) och det är liv och rörelse i kyrkan och trivsam stämning och fullt med småbarn.

Min lilla ängel satt med korgen i knät och såg hur sedlar lades ner en efter en. Till slut kunde han inte avhålla sig från att gräva lite i korgen och lyfta upp sedlar och fladdra med dem, för det var ju så många. Jag satt i kyrkbänken och fnittrade. Han såg ut som Joakim von Anka som bespetsar sig på ett pengabad. Den ängel som satt bredvid honom med korg i famnen såg storögt på och gjorde sedan lite försiktigt likadant. Det var den ängel som på bilden här ovan är herden som går till höger. De var väldigt söta. De är faktiskt lika söta idag, men på ett annat sätt. Fina unga män. Gosskörspojkar, dessutom.

Däremot vet jag inte vad jag ska säga om det hela ur utvecklingsperspektiv. Man börjar som en ängel och slutar som en snarkande herde?