lördag, oktober 21, 2017

Ungdomen av idag

Dagens ungdom är så ansvarstagande och skötsam att det ger mig komplex. Nyss, exempelvis, vaknade jag efter att ha sovit precis hur länge jag ville denna lördagsmorgon. Sträckte på mig och kände i hela kroppen hur skönt det är att inte ha ett dugg inbokat. Klockan var 11.30. I samma stund jag svängde benen över sängkanten hörde jag en nyckel i ytterdörren. Glad över att få extrapussa på vem det nu var som kom hem (de är hos sin far den här helgen och kommande vecka) gick jag att möta barnet. Det var femtonåringen. Som förklarade att han hade varit med som hjälpledare med konfirmanderna i Sunnersta och stuckit hem hit efteråt för att ha tillgång till sin dator. "Jaha, lite spel för att varva ner efter kidsen?" föreslog jag. Nej då, det var för att kunna göra sin engelskauppgift.

Jag blir lite yr i huvudet. Vad gör femtonåringen med sin lördag? Svar: hänger med konfirmander och gör sina läxor. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin i den åldern hade samma disciplin och motivation. Jag kan inte säga att jag har den idag heller, som snart femtioåring.

Ibland blir jag liten nervös över minstingen. Är han ett helgon? Då behöver jag tack och lov bara kasta en blick på disktraven och andra lämningar efter hans leverne för att bli lugnad. Han är helt normal. Bara så mycket bättre än jag. Och det är i sig något som känns som en bra utveckling, för då finns det hopp om världen och framtiden!

fredag, juni 23, 2017

Du, midsommar

Vad är det med midsommarafton som väcker en slags värkande längtan i en, fast det bara är en dag precis som alla andra? Den svenska ljusa kvällen och sommarnatten, den var likadan dagen före och kommer att vara det ett tag till (om än lite kortare vartefter tiden lider). Vilka föreställningar har vi runt midsommarafton som gör att även en luttrad människa som jag ändå fastnar i känslan av att det är något speciellt som borde ske just det här dygnet?

Jag har tänkt på det i många år. Av olika privata anledningar har jag haft det så att även om jag firat midsommar eller inte så har det inte spelat någon roll för mig, eftersom jag suttit fast. När livet är mycket svårt på flera plan samtidigt gör det ingen skillnad vad jag företagit mig, för det går inte att fly från sig själv och det som är svårt. Så är det för mig och har varit länge eftersom jag satt fast i situationer som jag inte förmådde göra något åt.

Men tiden går och vissa förändringar görs, och förra året vid den här tiden, när jag satt och deppade,  trodde jag ändå att jag vid det här laget skulle kommit längre och befunnit mig på en annan plats i livet. Jag hade något slags hopp. Med det i backspegeln förvånar det mig inte att jag tycker det är svårt idag detta med att sitta ännu en midsommarafton och ännu sitta fast. Fortfarande vara ensam om att försöka reda upp det svåra i livet, och känna att jag är så nedsliten, utnött, urkramad, att jag inte ser annat än mörker framför mig. Det blir en konstigt krass tröst för mig själv: Hur skulle jag kunna känna annorlunda? Det verkar åtminstone ganska normalt! Flinar lite snett för mig själv.

Jag har möjlighet att komma iväg och träffa lite folk framåt kvällen. Jag vet inte om jag kommer att ta vara på den möjligheten. Som det har varit så länge nu, så känner jag samma sak var jag än är och vad jag än gör. Allt följer med, in i alla situationer. Det spelar ingen roll vad jag gör längre, eftersom de ansträngningar jag gör för att hålla mig på rätt köl, leva som en hyfsat anständig och skötsam människa, ta itu med problem, engagera mig på olika sätt i arbete och fritid - det är som slag i luften. Relationer kraschar, det är svårt att bygga upp nya, svårt att bibehålla gamla eftersom jag hela tiden tycker att jag brustit på så många sätt i precis alla relationer jag har... Tilliten till livet finns inte längre. Det finns inget andrum. Ingen vila.

Så, ärligt talat midsommarafton, du gör mig illa. Jag försökte tralla "Midsommarafton plockar jag klöver och timotej" i morse men började bara grina. Är det okej om jag sitter i soffan och stickar en sjal med batmanmönster och ser på A streetcar named Desire och sedan sover resten av dygnet, om jag kan? Det är inte du, midsommarafton, det är jag.



söndag, juni 18, 2017

Ibland

Ibland när jag står här en vinterdag och snön gnistrar i iskall sol är jag tacksam över att det är vackert där du vilar. Andra vinterdagar blir jag förtvivlad över att du ligger där ensam och fryser och jag inte kan hålla dig i famnen och svepa in dig i ett täcke. Sådana dagar betyder fakta ingenting. Fakta säger att du sedan länge har förenats med mullen runt urnan som din aska förvarades i. Att du uppgått i det jordiska kretsloppet och att frågan om vart det som var din essens, din själ, din personlighet har tagit vägen, är ett av de stora mysterierna. Och ärligt talat: oavsett om jag kan säga att du är hos Gud eller om jag säger att så länge vi minns dig så är du inte död, eller om jag säger att din själ inkarnerats eller uppgått i det slutliga intet eller använder mig av någon annan av de otaliga förklaringsmodeller för det oförklarliga som vi människor måste ta till när älskade människor dör från oss; jag vet ju inte. Jag kan bara tro.

Ibland när jag står här en vårdag eller en sommardag och smultronen växer så rött är jag glad över att du vilar skönt. Andra dagar gråter jag över att du inte fick vara med längre. Allt det som aldrig fick bli, och alla dagar du är saknad. Jag tror att jag minns din röst. Jag minns dig och jag saknar dig. Men åren går och livet blir bara konstigare och konstigare. Det konstigaste av allt är att jag måste leva så väldigt många år utan dig.

Ibland är det så svårt att orka.

torsdag, april 06, 2017

Luktsudd

Hej!
Jag är en tjej på 49 jordsnurr som gärna vill pennfajtas med någon trevlig typ. Jag samlar på ABBA-posters och luktsudd.

Skriver man ju inte i någon annons som vuxen, oavsett om det gäller att söka en brevvän som man gjorde i Kamratposten en gång i tiden, eller om det är i en profil på Elitsinglar. Det sista kan jag i och för sig inte yttra mig om, men jag föreställer mig att det inte förekommer så många jordsnurr och luktsudd där.

Ack. Jag blir nostalgisk när jag tänker tillbaka. Det var en tid som var enklare på många sätt. Samtidigt svår. För enkelt är det inte att vara barn - heller.

lördag, mars 25, 2017

Den rätta knycken

Vardagen är fylld av små moment som vi utför automatiskt. Vi har under livet lärt oss handgreppen och hur man ska göra för att balansera en tallrik, dra på en strumpa, och en uppsjö andra handlingar vi bara gör utan att tänka på hur vi genomför dem. Det är egentligen först när man ställs inför en människa som av någon anledning inte förstår eller förmår använda sig att de här små, framprövat effektiva rörelserna, som de blir synliga. Hos små barn, exempelvis. Det tar några år att få till vetskapen om hur det ska kännas i kroppen för att man inte ska tappa saker, vilket sätt som är smartast att ta av sig en jacka, hur man trär på sig en tröja, hur sjutton man balanserar potiatismos på en gaffel och hur man bläddrar i en bok.

Jag har ofta tänkt på det i samband med Modset. Det händer att jag hjälper till med att dra på honom strumpor eller vantar om det av någon anledning är jättebråttom (översättning: när det är jättebråttom slår Modsets inre broms till med omedelbar verkan och varje liten rörelse, jag överdriver inte, varje, går i ultrarapid), och än idag förstår han inte att han måste göra en motrörelse, skapa ett mottryck, för att jag ska lättare ska kunna trä på strumpan eller vanten. Det spelar ingen roll att jag många gånger under hans arton år långa levnad uppmanat honom att sträcka ut och spänna armen, han förstår inte. Antagligen för att att han inte upplevt hur det ska kännas när man ger det där mottrycket och därför inte fattat att det går så oändligt mycket lättare då.

Det finns också handgrepp som vi glömmer bort när vi inte behövt använda dem på länge. Ovanan gör att automatiken försvinner. Det upplevde jag i förmiddags inne på posten (det min vän Kerstin brukade kalla Musse Pigg-posten när det var nytt att posten liksom inte fanns längre). Jag skulle skicka ett brev. Jag köpte kuvert och frimärke, skrev adress på kuvertet och stoppade i själva brevet. Det var inte ett självhäftande kuvert utan jag behövde slicka igen det. Då skar jag mig på överläppen. I den sekund det skedde tänkte jag "Ja visst ja, det här hade jag kunnat undvika om jag hade kommit ihåg vilka rörelser som är osmarta att göra när man slickar kuvert". Det är så många år sedan jag förslöt en försändelse på det viset att jag har glömt vilken vinkel man absolut inte kan ha på papperet när man fuktar klistret. Et voila: papperssår. Svider rejält enligt sanningen om små sår och fattiga vänner som man, som bekant, inte ska förakta.

måndag, februari 27, 2017

Utanför eller innanför?

Idag begrundar jag utanförskap. Och kommer efter idogt grubblande fram till den hjälplösa slutsatsen att det kanske är omöjligt för oss människor att känna annat än utanförskap, eftersom vi alltid är utanför alla andra än oss själva. I värsta fall är man till och med utanför sig själv, själsligen.

Vad är då innanför? Själva innanförvarandet?



Utanför? Innanför? Mitt emellan?



* Ja, jag har läst en hel del inom de allra flesta -ogier eller filosofier. Alienation, inget nytt begrepp, se. Men ändå.

** Sedan frågar jag mig om fåfängan är det sista som dör, för samtidigt som jag lägger upp bilden av mig utan annan avsikt än att sätta ett ansikte på funderingarna (ja, jisses, prettovarning) så kan jag inte låta bli att oja mig över påsarna under ögonen. Som om de skulle ha någon betydelse! Jag vet att de inte har det. Men det har tydligen betydelse för mig i alla fall. Feck it all.

torsdag, februari 16, 2017

Bara bakom hörnet

Jag har svårt att värja mig mot de uttryck för misstro och främlingsfientlighet som nu är vardagsmat för alla som inte bott under en sten. Jag har ännu svårare att värja mig mot det som är värre; det som för mig sticker i ögonen eftersom det låter som det där som Europa efter andra världskrigets slut svor på aldrig fick hända igen. Brott mot mänskligheten har trots det fortsatt att inträffa världen över så det finns fog att fråga sig vad sådana löften är värda; men jag tänker att de här mer övergripande stämningarna som nu dragit fram över så många länder ungefär samtidigt, de märkte jag inget av när jag växte upp. Alla vuxna sade att det var otänkbart att den där rasismen och nazismen skulle kunna sätta dagordningen igen. Inte strukturerat, inte uttalat, inte på parlamentarisk väg.

Det håller på att hända här och nu. Normaliseringen av det som bara för, säg, fem år sedan, skulle upprört flertalet av det här landets invånare, är idag helt acceptabelt i en del kretsar. I de sammanhang man inte accepterar ska helst ingen längre bli upprörd, utan vi ska ta debatten och bemöta rent rasistisk skitprat eller bluffakta med respekt. Samarbeta ska vi göra. Vi ska också vänja oss vid ett hämningslöst näthat fast ingen av oss känner något nättroll (inte vad vi tror), och rimligtvis borde tycka att det är synnerligen onormalt att bete sig som näthatare gör.

Det är inte länge sedan, det där som aldrig får hända igen. Tiden sedan dess har inte varit en idyll, inte alls; det räcker med att prata med någon som tillhör en minoritetsgrupp för att inse hur bräcklig tanken på inkludering och jämlikhet är. Själv tänker jag på det varje gång jag ser en tiggare. EU-migranterna, ni vet. Jag är inte intresserad av att ställa olika grupper av människor eller behov mot varandra, mannen från Rumänien som sitter utanför ICA:s öde blir inte ljusare av att de som flyr från krigsområden över Medelhavet drunknar eller att ett ensamkommande flyktingbarn blir så förtvivlad över att leva i den stora osäkerheten att hen tar sitt liv. Det är lika överjävligt alltihop. För mig har ändå, i alla fall just nu, EU-migranterna blivit en symbol för mörkret som lurar bakom hörnet. Jag citerar ur en skrift från Svenska kyrkan, som handlar om kyrkans förhållande till romer och resande:

"Romer i Europa
I dagens Sverige är det sällan vi möter romer som lever i misär, eftersom deras livsvillkor har förbättrats avsevärt sedan den tid då de blev fösta från plats till plats, inte fick tillgång till utbildning och fick leva i ett ständigt utanförskap. Men starkt oroande tendenser till främlingsfientlighet och rasism ger skäl att tänka över både hur romerna i Sverige har blivit behandlade, och hur situationen för romer i övriga Europa kan se ut. Inget går att ta för givet. Människovärdet måste alltid försvaras. Vilket ansvar har vi som medlemmar i Svenska kyrkan för att hindra att romerna i Sverige blir lika utsatta som romerna i exempelvis Rumänien - eller som det var i vårt eget land, tills för inte alls länge sedan?"

Det här undrar jag mycket över. Var finns känslan av allas vårt ansvar för att säga ifrån när andra människor demoniseras? Oavsett om vi är troende eller ateister, höger eller vänster, äpplen eller päron... ja, ni förstår. Det jag idag grubblar mest på att varför så få verkar ha insikt om att inget bara händer av sig självt. Vi tillåter det. Vi normaliserar. Vill vi vara en del av det samhälle som lät det hända på olika sätt - igen?

onsdag, februari 15, 2017

När jag fyller femtio år

Idag fyller jag år. Tillbringar dagen i lugn och ro med en stickning och darriga ben. Var ute en sväng till apoteket och ICA, och det dög bra som världsomsegling en sjukdag. Det är garanterat festligare än förra året, för då firade jag min födelsedag med en gastroskopi. Det höjde partyhumöret som envar kan förstå. Så att vara sjuk, tugga sakta på en chokladmuffin, sticka, se dåliga serier och notera att solen går ner lite, lite senare idag, är typ värsta röjet i jämförelse.

Men nästa år. Då fyller jag femtio. L, för att säga det romerskt. Herreminje.

På min önskelista står ett och endast ett: en fest. Jag är så trendig att jag kör upplevelsebaserat i stället för prylar. Så här ska det gå till då. Först ska jag bestämma att jag inte ska lyfta ett finger mer än för att möjligen bestämma spellistor till dansmusik och kräva sångnummer från mina körvänner och mina barn; för de senare finns ett obligatoriskt nummer, och det är Bohemian Rhapsody. Andra ska planera och fixa, förstår ni, för jag har så otroligt dålig fantasi och är dålig på logistik och festfixande. *Andra=torde vara mina barn och föräldrar och syskon. Nu vet ni. Men känn ingen press. Antagligen gör jag som så många andra jag känner och väljer att ha stor fest en varmare årstid än den jag råkade komma till världen i. Resten... jag rycker lite på axlarna och tänker lättsinnigt att den som lever får se.

Planerna är vaga, men några saker har jag mycket klart för mig. Jag ska sitta och gona mig vid dukat bord och ta emot massornas hyllning. En femtioåring behöver bli bekräftad. Saker ska jag inte ha, men om någon absolut vill komma stickande med en blomma och lite choklad är inte jag den som är tvär. Mina kvicka och begåvade vänner ska hålla tal som visar mina eventuella förtjänster på olika sätt, så det är bäst ni börjar fundera redan nu så ni kommer på något att lyfta fram. Min rappa umeåbror får nog vara toastmaster, min likaledes rappa 08-brorsa får vara biträdande. Eller så frågar jag vännen Mona, hon är också ett lysande val. Jag kan välja och vraka eftersom det finns många i min inte särskilt homogena vänskapskrets som skulle göra´t bra och på rätt olika sätt, tror jag. (Undrar om det här utlöser samma sorts reaktion som valberedningar gör när de hör av sig, förresten? "Oj, det är X som ringer, då tänker hen fråga om jag vill vara föreningens revisor, jag låtsas att jag står i duschen fjorton dagar i sträck ett tag nu.") Sittningen får inte bli för lång, så talen får vara korta och effektiva.

Alla ska vara vänliga och glada och när det blir dans måste man dansa styrdans med mig för annars blir jag olycklig. Vänligen bilda kö så jag får dansa ända in på nattkröken.

Ja, vad kan jag önska mer? Massor av sång. Men vet ni vad, inte dryckesvisor. Folk får gärna spela instrument och ha sig, och så måste vi röra på oss lite så det blir förmodligen någon form av aktivitet - vet alla hur man leker polis och demonstrant? - innan man äter lite mer och dansar och pratar och går runt kvarteret en sväng och kommer tillbaka och de yngre barnen ska drälla omkring och kunna se på film eller pyssla eller bara springa hysteriskt runt, runt sådär som barn gör när de kommer upp i varv. Gammal och ung ska hitta varandra över bordsspel som Fia med knuff och det ska bli så bra, så bra.

När allt lider mot sitt slut och jag drunknat i ett berg av blomster och konfekt ska en bild tas där jubilaren (jag, alltså), sitter stelt uppsträckt och stirrar lite förskrämt in i kameran mitt i blomsterhyllningarna Jag såg många sådan bilder i fotoalbum som barn. Bilder hos och av äldre släktingar omgivna av blomkvastar, och jag vill slå ett slag för denna fina tradition. Stel bild på femtioåringen, således. 

Jag ska vara rörd och fnissig och varm och glad och skratta och tycka så mycket om er allihop.





*s.k. disclaimer: Nej. Jag väntar mig inte alls det. Vill jag ha en fest får jag faktiskt ta mig samman och rodda också med viss hjälp, det är självklart.

söndag, februari 12, 2017

Söndag, söndag och rätt vemodig

Tittar på tulpaner i en vas. Kronbladen är rosa, från den ljusaste pudriga nyans till en dragning åt det organgea hållet. Vasen är glaskaraffen från Bulten-Kanthal, den med mutterformad fot. Det är vackert.

Själv känner jag mig mer som en transportörolycka (trösttittat på Star Trek) hela jag och fastnar i min noja inför att om några år ha en helt knottrig hud. Varje gång hittills som jag frågat läkare om hudförändringarna så har det inte funnits tid att titta mer än för att snabbt konstatera att inte är de farliga, inte. Jag klarar inte att olyckligt klämma fram att jag skiter i om det inte är farligt, jag vill bara inte bli knottrig. Dyker upp fler och fler i pannan och vid tinningarna och på halsen. Det är inte akne utan just hudförändringar. Ååå, jag vill inte ha dem!

I morgon ska jag förresten till vårdmottagningen igen eftersom jag tvingade sköterskan att ge mig en tid, jag sade att jag vill få näsprov taget. Det vill säga, det känns som en desperat sista åtgärd och egentligen vill jag det inte alls eftersom jag är luttrad. Tro mig, provet kommer inte att påvisa några bakterier. Det gör det inte när det är jag. Det är nämligen aldrig något när det handlar om mig. Krämpor i större och mindre format har jag, men inte något som går att sätta fingret på och göra något åt. På det viset var det lite uppfriskande med blödande magsåret för ett år sedan, där fanns det ändå en förklaring till varför jag mådde lite risigt. Annars är det bara virus och virus och blodbrist som inte haft någon riktig förklaring i ett år ungefär (efter påfyllning av järndepåerna verkar det dock som att Hb går upp, heja!), mina hudförändringar och kroniska värken. Det senaste som jag inte vet vad det är och varför. Men orkar inte bry mig om att försöka hitta förklaring till den längre för det går att leva med. Läkarna gav upp för några år sedan och jag överlever. Dessutom är jag inte ensam om kronisk värk. En av läkarna på smärtmottagningen sade till mig, när hon till slut tyckte att jag borde rycka upp mig, att man numera räknar med att 20% av Sveriges befolkning lider av kronisk värk.

Jag tittar på rosa blomblad och andas. Tänker på fina minnen och försöker stoppa hjärnan från att omedelbart kontra med att plocka fram motsägelsefulla versioner av de fina minnena eller lyfta fram några rejäla praktfiaskon. Gläds åt kören jag sjunger i och åt gemenskap överallt där jag får den.

Gick nyss och snöt mig och fångade en skymt i spegeln. Visserligen kommer jag att vara helknottrig vid 60 om det fortsätter så här, men jag kommer åtminstone vara platinablond. Äntligen. Silverhåren blir fler och fler, och just det är något som inte bekymrar mig det minsta.


fredag, februari 10, 2017

Skummar på ytan

Läser Hanna Hellquist. Å, Hanna Hellquist! Hjärta hjärta hjärta. Tänker sedan att jag skulle vilja skriva som hon gör, men ändrar mig och önskar att jag skulle vilja skriva som jag själv gör, men våga som hon. Det är så mycket jag inte törs skriva om. Så det blir mest yta medan jag kanske övar mig på att bli modigare. Ett steg till ökat mod är i alla fall att jag sade till mig det där med att jag vill skriva som jag.i

Tänker lite på ungdom när jag läser "En tryckare på Blue Moon Bar". Nej, jag har aldrig haft den sortens ungdomsliv. Jag var inte särskilt intresserad av att vara ung när jag var det, och nu är det liksom för sent. Ändå kan jag på något sätt känna igen mig i situationer och företeelser, trots att jag aldrig druckit, haft pojkvänner, varit ute och rumlat eller vad mer som jag skulle kunna lista upp som skiljer liv mitt liv från Hellquists. Jag vet inte hur det kommer sig, men jag tycker det är roligt.

Litteratur: den ger en människa möjligheten att för en stund leva ett annat liv.

torsdag, februari 09, 2017

Nån måste göra jobbet

Två badrum har vi. Det ena liksom bara blev det som två av pojkarna använder mest, och det andra är där jag har tandborste och, som Utegångsfåret sa, "ett palats av skönhetsprodukter". Det innebär att jag inte har koll på hur det ser ut i andra badrummet och slött antagit att killarna sköter det. För tre veckor sedan insåg jag mitt misstag. Jag gjorde då som varje passiv-aggressiv tonårsförälder skulle göra; jag ställde toalettrengöringsredskap på toalettsitsen och skrev en ironisk lapp.

Som genom ett trollslag slutade det badrummet att användas. Skitungar.

Jag skrev en tydligare lapp och fick klorna i en av ynglingarna som vagt hänvisade till att han inte använder det badrummet lika mycket, och eftersom jag varit sjuk å svag och gossen dragit ett stort lass hemma för att hjälpa mig lät jag udda vara jämnt. Men nu har jag till sist outsourcat jobbet till minstingen. Han kämpar på bra med att rensa duschsilen. Livslärdom som är bra att ha innan man flyttar hemifrån en dag.

lördag, februari 04, 2017

Vad är väl en melodifestival?

Det har gått snabbt, det här. Förra året förberedde han fortfarande inför kvällen genom att se till att vi som var hemma var medvetna om att ikväll var det dags, och plockade fram snacks eller ost eller vad vi nu hade skaffat in för tillfället. Han var fortfarande glad och lite ivrig även om intresset var mer för själva grejen, än för att musiken var bra.

Nyss glimtade något förbi mitt synfält på facebook. Jag tittade på klockan och kollade TV-tablån. Melodifestivalens första deltävling hade pågått en kvart redan och han satt inte i soffan bredvid mig. Jag visste inte att det var ikväll det drog igång för han hade inte sagt ett knyst. Jag gick in till honom och störde hans dataspelande för att lite fint fråga, och han svarade att han kunde titta med mig om jag ville. Nej, sade jag, undrade bara. Och så kliade jag honom lite i håret och gick igen. Med en klump i halsen och tårar bakom ögonen.

Som var och en nog förstår handlar det inte ett dugg om melodifestivalen. Det handlar om att åren runnit iväg och att jag måste försöka orientera mig i en tillvaro som på många sätt är vass och svår för mig. Jag hinner inte med. Det går för fort!

Utegångsfåret vill inte längre titta på melodifestivalen. Jag lever i den yttersta tiden.

måndag, januari 30, 2017

Människor lever, människor dör

När jag var barn satt jag ibland och tittade i telefonkatalogen efter roliga namn. Det blev inga långläsningar direkt, utan kortare nerslag. Namnet på en person kommer jag fortfarande ihåg. Det var en man som bodde i Surahammar och lystrade till det välklingande namnet Sherlock Öhman.

Genom livet har jag ibland skänkt honom en tanke när jag läst Conan Doyle eller sett någon filmatisering av berättelserna. Jag har lekt med tanken på hur den fiktive Sherlock Holmes liv såg ut, och hur den verklige Sherlock Öhmans kan ha varit, utan att veta något om den sistnämnde mer än namn och boplats. Jag har tänkt mig att Öhmans föräldrar diggade detektivromaner och så har jag undrat om han hade syskon och vad de i sådana fall hette. Hade han en bror som fick hete Mycroft?

Nyss kom jag att tänka på telefonkatalogen, bläddrandet och letandet efter annorlunda namn, och mindes Sherlock i Sura. Jag googlade. Där fanns han. Född i Tvärminne, bosatt i Sura och avliden 2009. En verklig människa som levde sitt liv. Arbetade på bruket, antagligen. Kanske gillade han att fiska eller brodera. Han kanske sjöng i kör eller ägnade sig åt orientering varje ledig stund. Han var nog gladlynt - eller tjurig. Ja, inte vet jag, allt är möjligt. Det är möjligt att han var privatdetektiv på sin fritid och hjälpte människor på olika sätt... det känns i alla fall fint att ha hittat honom. En riktig människa med ett helt liv som är en egen berättelse, precis som varje människas liv är det. Så fort man börjar skrapa lite på ytan av en person man snubblat över (som i en telefonkatalog över riktnummerområde 0220 för snart fyrtio år sedan) väller ett helt liv fram. Det kan göra en förtjust eller förskräckt, allt efter läggning.

Det är därför det är ett sådant vansinnigt slöseri med orättvis resursfördelning, svält, krig och varje sorts hantering av människor som objekt. Alla tankar och känslor och drömmar som ryms i varje enskild människa på jorden - det måste vara värt något. Människovärde, kanske det kallas.

söndag, januari 29, 2017

Tidens melodi

Det är som levde vi i de yttersta av dagar. Vi går med återhållen anda och försöker känna åt vilket håll vindarna blåser. Det är tiden då slugheten, bondfångeriet och det oförblommerade vädjandet till människans lägsta natur står högt i kurs. Att vara kunnig och civiliserad och kunna se utanför sin egen snäva intressesfär för att se och lyfta problem som andra människogrupper kan ha, det sopas åt sidan. Det är inte intressen som är lika braskande som de där We´re great, trust me-budskapen är.

I Sverige har vi också våra sluga partiarbetare som skapar orosstämningar, allt för att medelsvensken (som jag) ska tro att samhälle brakar ihop.

Ren och skär smartness och buffel och båg. Vinner över den slipade dimplomatikonsten alla gånger. Vinner över vänlighet, tolerans och respekt. Fy bubblan.

lördag, januari 21, 2017

Gränsen, den tunna

Idag för nitton år sedan vaknade jag i sjukhussängen som jag hade gjort många nätter i rad. Jag minns inte om jag hade varit vaken under natten och småpratat med nattvaket eller inte. Vi steg upp. Gick och hämtade frukost i avdelningsköket. Personalen kom och skötte om Samuel. Det var rond där allt behövde sägas och inget kunde sägas eftersom det inte fanns något att göra. Det var bara ytterligare en morgon, ytterligare en dag som skulle genomlidas i väntan på döden - och samtidigt med den där otroliga känslan av att det här inte var möjligt, självklart kunde det inte vara döden vi väntade på.


Men det var just idag, för nitton år sedan, som han gick över gränsen. Den tunna gräns som är så svår att förstå. Ena sekunden levde han - nästa sekund var han död.

onsdag, januari 04, 2017

To say nothing of the dog!

Det är natt och jag borde sova. Jag vill sova, men mitt huvud vill surra och snurra och kroppen hosta. Gav upp och reste mig från sängen för att leta efter en bok. Jag har rätt många böcker, och de står lite hur som helst i flera rum. Jag letade.

Fördelen med att inte ha böckerna på något som helst sätt sorterade är att det till ens glädje dyker upp gamla bekanta under sökandet efter en specifik bok. Om jag hade kunnat gå direkt på bokstavsordning hade jag missat den överraskningen. Natten är räddad. Jag firar återseendets glädje.


Medge att det vilar något småborgerligt över att ha böcker sorterade i bokstavsordning efter författares efternamn; det blir lite mer fritt på mitt sätt tycker jag.

Utförandepraxis i hemmet

Hushållssysslor är inget jag ägnar mig åt med glöd. Det spelar ingen roll att jag vet att de oftast går mycket snabbare att utföra än jag ser för mig när jag motvilligt funderar på att sortera tvätten. Det spelar ingen roll att jag vet att livet blir lite trevligare om saker ligger hyfsat på rätt plats och det inte är grus under fotsulorna när man tassar runt i sovrummet. Jag tycker att det är så tråkigt att utföra dem. Alla sätt man kan hitta på för att pigga upp det hela, som klassikern att lyssna på musik medan man moppar golvet, de rinner av mig som vattnet på en gås. Jag finner heller ingen som helst lust i att gå och nypa torra blad av krukväxter (därför har jag heller inte krukväxter) eller fundera på inredningsdetaljer. Antagligen hänger de här sakerna ihop. Jag är rätt ointresserad. Rättelse: jag är massivt ointresserad av heminredning, matlagning och hushållspyssel. Jag har haft mer eller mindre stor husmorsångest över det här hela mitt vuxna liv.

En sak gick i alla fall upp för mig för några år sedan: det går snabbare att utföra hushållssysslorna om man använder båda sina händer, om man nu har sådan tur att man har två. Det går exempelvis på ett kick både att dammsuga och att plocka ur diskmaskinen om man inte har en bok i nypan. Det betyder inte att jag numera lägger ifrån mig boken varje gång jag ska plocka ur disken, men emellanåt. Och då gläds jag åt hur fort det går. Nu är det visserligen inte Dorés familjebibel jag håller och läser i samtidigt som jag stökar, utan mer lätthållna böcker, men de är lite i vägen faktiskt. Jag medger det. Samtidigt är det så här det är för oss starkt förandligade typer.

Jag har funderat på det här och börjar luta åt att jag möjligen kan komma åt mitt svaga hushållsarbetsintresse och min husmorsångest genom att helt enkelt införa min egen utförandepraxis. Låta mig själv göra saker i långsam takt eftersom jag läser samtidigt. Bara sortera in två par strumpor ur jättehögen med kläder ena dagen, och inte skämmas över att jag inte pallar att fixa hela högen på en gång. Vi har någon slags ruljans på underkläder och vardagsplagg ändå. Eller ruljans... det innebär att saker åker in i tvättmaskinen, hängs på tork, tas på och används, samt åker in i tvättmaskinen igen utan att någonsin passera en garderob eller byrå. Men resten kanske ändå får ta tid? Vika ihop ett lakan på torsdag. Hänga upp två klänningar på fredag. Vika några tröjor på lördag. Jaja, det innebär i och för sig att då är inte de nuvarande klädhögarna insorterade förrän Rödtotten flyttat hemifrån så det var ett dåligt exempel, men lite av den känslan, tänker jag.

Samtidigt är det så fånigt. Vem ska bestämma det här, om inte jag själv och de unga män jag bor med? Det finns tack och lov ingen hemlig hushållspolis som kommer för att kontrollera. Då skulle jag åkt in för många år sedan, på livstid.