måndag, januari 30, 2017

Människor lever, människor dör

När jag var barn satt jag ibland och tittade i telefonkatalogen efter roliga namn. Det blev inga långläsningar direkt, utan kortare nerslag. Namnet på en person kommer jag fortfarande ihåg. Det var en man som bodde i Surahammar och lystrade till det välklingande namnet Sherlock Öhman.

Genom livet har jag ibland skänkt honom en tanke när jag läst Conan Doyle eller sett någon filmatisering av berättelserna. Jag har lekt med tanken på hur den fiktive Sherlock Holmes liv såg ut, och hur den verklige Sherlock Öhmans kan ha varit, utan att veta något om den sistnämnde mer än namn och boplats. Jag har tänkt mig att Öhmans föräldrar diggade detektivromaner och så har jag undrat om han hade syskon och vad de i sådana fall hette. Hade han en bror som fick hete Mycroft?

Nyss kom jag att tänka på telefonkatalogen, bläddrandet och letandet efter annorlunda namn, och mindes Sherlock i Sura. Jag googlade. Där fanns han. Född i Tvärminne, bosatt i Sura och avliden 2009. En verklig människa som levde sitt liv. Arbetade på bruket, antagligen. Kanske gillade han att fiska eller brodera. Han kanske sjöng i kör eller ägnade sig åt orientering varje ledig stund. Han var nog gladlynt - eller tjurig. Ja, inte vet jag, allt är möjligt. Det är möjligt att han var privatdetektiv på sin fritid och hjälpte människor på olika sätt... det känns i alla fall fint att ha hittat honom. En riktig människa med ett helt liv som är en egen berättelse, precis som varje människas liv är det. Så fort man börjar skrapa lite på ytan av en person man snubblat över (som i en telefonkatalog över riktnummerområde 0220 för snart fyrtio år sedan) väller ett helt liv fram. Det kan göra en förtjust eller förskräckt, allt efter läggning.

Det är därför det är ett sådant vansinnigt slöseri med orättvis resursfördelning, svält, krig och varje sorts hantering av människor som objekt. Alla tankar och känslor och drömmar som ryms i varje enskild människa på jorden - det måste vara värt något. Människovärde, kanske det kallas.

söndag, januari 29, 2017

Tidens melodi

Det är som levde vi i de yttersta av dagar. Vi går med återhållen anda och försöker känna åt vilket håll vindarna blåser. Det är tiden då slugheten, bondfångeriet och det oförblommerade vädjandet till människans lägsta natur står högt i kurs. Att vara kunnig och civiliserad och kunna se utanför sin egen snäva intressesfär för att se och lyfta problem som andra människogrupper kan ha, det sopas åt sidan. Det är inte intressen som är lika braskande som de där We´re great, trust me-budskapen är.

I Sverige har vi också våra sluga partiarbetare som skapar orosstämningar, allt för att medelsvensken (som jag) ska tro att samhälle brakar ihop.

Ren och skär smartness och buffel och båg. Vinner över den slipade dimplomatikonsten alla gånger. Vinner över vänlighet, tolerans och respekt. Fy bubblan.

lördag, januari 21, 2017

Gränsen, den tunna

Idag för nitton år sedan vaknade jag i sjukhussängen som jag hade gjort många nätter i rad. Jag minns inte om jag hade varit vaken under natten och småpratat med nattvaket eller inte. Vi steg upp. Gick och hämtade frukost i avdelningsköket. Personalen kom och skötte om Samuel. Det var rond där allt behövde sägas och inget kunde sägas eftersom det inte fanns något att göra. Det var bara ytterligare en morgon, ytterligare en dag som skulle genomlidas i väntan på döden - och samtidigt med den där otroliga känslan av att det här inte var möjligt, självklart kunde det inte vara döden vi väntade på.


Men det var just idag, för nitton år sedan, som han gick över gränsen. Den tunna gräns som är så svår att förstå. Ena sekunden levde han - nästa sekund var han död.

onsdag, januari 04, 2017

To say nothing of the dog!

Det är natt och jag borde sova. Jag vill sova, men mitt huvud vill surra och snurra och kroppen hosta. Gav upp och reste mig från sängen för att leta efter en bok. Jag har rätt många böcker, och de står lite hur som helst i flera rum. Jag letade.

Fördelen med att inte ha böckerna på något som helst sätt sorterade är att det till ens glädje dyker upp gamla bekanta under sökandet efter en specifik bok. Om jag hade kunnat gå direkt på bokstavsordning hade jag missat den överraskningen. Natten är räddad. Jag firar återseendets glädje.


Medge att det vilar något småborgerligt över att ha böcker sorterade i bokstavsordning efter författares efternamn; det blir lite mer fritt på mitt sätt tycker jag.

Utförandepraxis i hemmet

Hushållssysslor är inget jag ägnar mig åt med glöd. Det spelar ingen roll att jag vet att de oftast går mycket snabbare att utföra än jag ser för mig när jag motvilligt funderar på att sortera tvätten. Det spelar ingen roll att jag vet att livet blir lite trevligare om saker ligger hyfsat på rätt plats och det inte är grus under fotsulorna när man tassar runt i sovrummet. Jag tycker att det är så tråkigt att utföra dem. Alla sätt man kan hitta på för att pigga upp det hela, som klassikern att lyssna på musik medan man moppar golvet, de rinner av mig som vattnet på en gås. Jag finner heller ingen som helst lust i att gå och nypa torra blad av krukväxter (därför har jag heller inte krukväxter) eller fundera på inredningsdetaljer. Antagligen hänger de här sakerna ihop. Jag är rätt ointresserad. Rättelse: jag är massivt ointresserad av heminredning, matlagning och hushållspyssel. Jag har haft mer eller mindre stor husmorsångest över det här hela mitt vuxna liv.

En sak gick i alla fall upp för mig för några år sedan: det går snabbare att utföra hushållssysslorna om man använder båda sina händer, om man nu har sådan tur att man har två. Det går exempelvis på ett kick både att dammsuga och att plocka ur diskmaskinen om man inte har en bok i nypan. Det betyder inte att jag numera lägger ifrån mig boken varje gång jag ska plocka ur disken, men emellanåt. Och då gläds jag åt hur fort det går. Nu är det visserligen inte Dorés familjebibel jag håller och läser i samtidigt som jag stökar, utan mer lätthållna böcker, men de är lite i vägen faktiskt. Jag medger det. Samtidigt är det så här det är för oss starkt förandligade typer.

Jag har funderat på det här och börjar luta åt att jag möjligen kan komma åt mitt svaga hushållsarbetsintresse och min husmorsångest genom att helt enkelt införa min egen utförandepraxis. Låta mig själv göra saker i långsam takt eftersom jag läser samtidigt. Bara sortera in två par strumpor ur jättehögen med kläder ena dagen, och inte skämmas över att jag inte pallar att fixa hela högen på en gång. Vi har någon slags ruljans på underkläder och vardagsplagg ändå. Eller ruljans... det innebär att saker åker in i tvättmaskinen, hängs på tork, tas på och används, samt åker in i tvättmaskinen igen utan att någonsin passera en garderob eller byrå. Men resten kanske ändå får ta tid? Vika ihop ett lakan på torsdag. Hänga upp två klänningar på fredag. Vika några tröjor på lördag. Jaja, det innebär i och för sig att då är inte de nuvarande klädhögarna insorterade förrän Rödtotten flyttat hemifrån så det var ett dåligt exempel, men lite av den känslan, tänker jag.

Samtidigt är det så fånigt. Vem ska bestämma det här, om inte jag själv och de unga män jag bor med? Det finns tack och lov ingen hemlig hushållspolis som kommer för att kontrollera. Då skulle jag åkt in för många år sedan, på livstid.