onsdag, januari 04, 2017

Utförandepraxis i hemmet

Hushållssysslor är inget jag ägnar mig åt med glöd. Det spelar ingen roll att jag vet att de oftast går mycket snabbare att utföra än jag ser för mig när jag motvilligt funderar på att sortera tvätten. Det spelar ingen roll att jag vet att livet blir lite trevligare om saker ligger hyfsat på rätt plats och det inte är grus under fotsulorna när man tassar runt i sovrummet. Jag tycker att det är så tråkigt att utföra dem. Alla sätt man kan hitta på för att pigga upp det hela, som klassikern att lyssna på musik medan man moppar golvet, de rinner av mig som vattnet på en gås. Jag finner heller ingen som helst lust i att gå och nypa torra blad av krukväxter (därför har jag heller inte krukväxter) eller fundera på inredningsdetaljer. Antagligen hänger de här sakerna ihop. Jag är rätt ointresserad. Rättelse: jag är massivt ointresserad av heminredning, matlagning och hushållspyssel. Jag har haft mer eller mindre stor husmorsångest över det här hela mitt vuxna liv.

En sak gick i alla fall upp för mig för några år sedan: det går snabbare att utföra hushållssysslorna om man använder båda sina händer, om man nu har sådan tur att man har två. Det går exempelvis på ett kick både att dammsuga och att plocka ur diskmaskinen om man inte har en bok i nypan. Det betyder inte att jag numera lägger ifrån mig boken varje gång jag ska plocka ur disken, men emellanåt. Och då gläds jag åt hur fort det går. Nu är det visserligen inte Dorés familjebibel jag håller och läser i samtidigt som jag stökar, utan mer lätthållna böcker, men de är lite i vägen faktiskt. Jag medger det. Samtidigt är det så här det är för oss starkt förandligade typer.

Jag har funderat på det här och börjar luta åt att jag möjligen kan komma åt mitt svaga hushållsarbetsintresse och min husmorsångest genom att helt enkelt införa min egen utförandepraxis. Låta mig själv göra saker i långsam takt eftersom jag läser samtidigt. Bara sortera in två par strumpor ur jättehögen med kläder ena dagen, och inte skämmas över att jag inte pallar att fixa hela högen på en gång. Vi har någon slags ruljans på underkläder och vardagsplagg ändå. Eller ruljans... det innebär att saker åker in i tvättmaskinen, hängs på tork, tas på och används, samt åker in i tvättmaskinen igen utan att någonsin passera en garderob eller byrå. Men resten kanske ändå får ta tid? Vika ihop ett lakan på torsdag. Hänga upp två klänningar på fredag. Vika några tröjor på lördag. Jaja, det innebär i och för sig att då är inte de nuvarande klädhögarna insorterade förrän Rödtotten flyttat hemifrån så det var ett dåligt exempel, men lite av den känslan, tänker jag.

Samtidigt är det så fånigt. Vem ska bestämma det här, om inte jag själv och de unga män jag bor med? Det finns tack och lov ingen hemlig hushållspolis som kommer för att kontrollera. Då skulle jag åkt in för många år sedan, på livstid.