torsdag, februari 16, 2017

Bara bakom hörnet

Jag har svårt att värja mig mot de uttryck för misstro och främlingsfientlighet som nu är vardagsmat för alla som inte bott under en sten. Jag har ännu svårare att värja mig mot det som är värre; det som för mig sticker i ögonen eftersom det låter som det där som Europa efter andra världskrigets slut svor på aldrig fick hända igen. Brott mot mänskligheten har trots det fortsatt att inträffa världen över så det finns fog att fråga sig vad sådana löften är värda; men jag tänker att de här mer övergripande stämningarna som nu dragit fram över så många länder ungefär samtidigt, de märkte jag inget av när jag växte upp. Alla vuxna sade att det var otänkbart att den där rasismen och nazismen skulle kunna sätta dagordningen igen. Inte strukturerat, inte uttalat, inte på parlamentarisk väg.

Det håller på att hända här och nu. Normaliseringen av det som bara för, säg, fem år sedan, skulle upprört flertalet av det här landets invånare, är idag helt acceptabelt i en del kretsar. I de sammanhang man inte accepterar ska helst ingen längre bli upprörd, utan vi ska ta debatten och bemöta rent rasistisk skitprat eller bluffakta med respekt. Samarbeta ska vi göra. Vi ska också vänja oss vid ett hämningslöst näthat fast ingen av oss känner något nättroll (inte vad vi tror), och rimligtvis borde tycka att det är synnerligen onormalt att bete sig som näthatare gör.

Det är inte länge sedan, det där som aldrig får hända igen. Tiden sedan dess har inte varit en idyll, inte alls; det räcker med att prata med någon som tillhör en minoritetsgrupp för att inse hur bräcklig tanken på inkludering och jämlikhet är. Själv tänker jag på det varje gång jag ser en tiggare. EU-migranterna, ni vet. Jag är inte intresserad av att ställa olika grupper av människor eller behov mot varandra, mannen från Rumänien som sitter utanför ICA:s öde blir inte ljusare av att de som flyr från krigsområden över Medelhavet drunknar eller att ett ensamkommande flyktingbarn blir så förtvivlad över att leva i den stora osäkerheten att hen tar sitt liv. Det är lika överjävligt alltihop. För mig har ändå, i alla fall just nu, EU-migranterna blivit en symbol för mörkret som lurar bakom hörnet. Jag citerar ur en skrift från Svenska kyrkan, som handlar om kyrkans förhållande till romer och resande:

"Romer i Europa
I dagens Sverige är det sällan vi möter romer som lever i misär, eftersom deras livsvillkor har förbättrats avsevärt sedan den tid då de blev fösta från plats till plats, inte fick tillgång till utbildning och fick leva i ett ständigt utanförskap. Men starkt oroande tendenser till främlingsfientlighet och rasism ger skäl att tänka över både hur romerna i Sverige har blivit behandlade, och hur situationen för romer i övriga Europa kan se ut. Inget går att ta för givet. Människovärdet måste alltid försvaras. Vilket ansvar har vi som medlemmar i Svenska kyrkan för att hindra att romerna i Sverige blir lika utsatta som romerna i exempelvis Rumänien - eller som det var i vårt eget land, tills för inte alls länge sedan?"

Det här undrar jag mycket över. Var finns känslan av allas vårt ansvar för att säga ifrån när andra människor demoniseras? Oavsett om vi är troende eller ateister, höger eller vänster, äpplen eller päron... ja, ni förstår. Det jag idag grubblar mest på att varför så få verkar ha insikt om att inget bara händer av sig självt. Vi tillåter det. Vi normaliserar. Vill vi vara en del av det samhälle som lät det hända på olika sätt - igen?