söndag, februari 12, 2017

Söndag, söndag och rätt vemodig

Tittar på tulpaner i en vas. Kronbladen är rosa, från den ljusaste pudriga nyans till en dragning åt det organgea hållet. Vasen är glaskaraffen från Bulten-Kanthal, den med mutterformad fot. Det är vackert.

Själv känner jag mig mer som en transportörolycka (trösttittat på Star Trek) hela jag och fastnar i min noja inför att om några år ha en helt knottrig hud. Varje gång hittills som jag frågat läkare om hudförändringarna så har det inte funnits tid att titta mer än för att snabbt konstatera att inte är de farliga, inte. Jag klarar inte att olyckligt klämma fram att jag skiter i om det inte är farligt, jag vill bara inte bli knottrig. Dyker upp fler och fler i pannan och vid tinningarna och på halsen. Det är inte akne utan just hudförändringar. Ååå, jag vill inte ha dem!

I morgon ska jag förresten till vårdmottagningen igen eftersom jag tvingade sköterskan att ge mig en tid, jag sade att jag vill få näsprov taget. Det vill säga, det känns som en desperat sista åtgärd och egentligen vill jag det inte alls eftersom jag är luttrad. Tro mig, provet kommer inte att påvisa några bakterier. Det gör det inte när det är jag. Det är nämligen aldrig något när det handlar om mig. Krämpor i större och mindre format har jag, men inte något som går att sätta fingret på och göra något åt. På det viset var det lite uppfriskande med blödande magsåret för ett år sedan, där fanns det ändå en förklaring till varför jag mådde lite risigt. Annars är det bara virus och virus och blodbrist som inte haft någon riktig förklaring i ett år ungefär (efter påfyllning av järndepåerna verkar det dock som att Hb går upp, heja!), mina hudförändringar och kroniska värken. Det senaste som jag inte vet vad det är och varför. Men orkar inte bry mig om att försöka hitta förklaring till den längre för det går att leva med. Läkarna gav upp för några år sedan och jag överlever. Dessutom är jag inte ensam om kronisk värk. En av läkarna på smärtmottagningen sade till mig, när hon till slut tyckte att jag borde rycka upp mig, att man numera räknar med att 20% av Sveriges befolkning lider av kronisk värk.

Jag tittar på rosa blomblad och andas. Tänker på fina minnen och försöker stoppa hjärnan från att omedelbart kontra med att plocka fram motsägelsefulla versioner av de fina minnena eller lyfta fram några rejäla praktfiaskon. Gläds åt kören jag sjunger i och åt gemenskap överallt där jag får den.

Gick nyss och snöt mig och fångade en skymt i spegeln. Visserligen kommer jag att vara helknottrig vid 60 om det fortsätter så här, men jag kommer åtminstone vara platinablond. Äntligen. Silverhåren blir fler och fler, och just det är något som inte bekymrar mig det minsta.