lördag, mars 25, 2017

Den rätta knycken

Vardagen är fylld av små moment som vi utför automatiskt. Vi har under livet lärt oss handgreppen och hur man ska göra för att balansera en tallrik, dra på en strumpa, och en uppsjö andra handlingar vi bara gör utan att tänka på hur vi genomför dem. Det är egentligen först när man ställs inför en människa som av någon anledning inte förstår eller förmår använda sig att de här små, framprövat effektiva rörelserna, som de blir synliga. Hos små barn, exempelvis. Det tar några år att få till vetskapen om hur det ska kännas i kroppen för att man inte ska tappa saker, vilket sätt som är smartast att ta av sig en jacka, hur man trär på sig en tröja, hur sjutton man balanserar potiatismos på en gaffel och hur man bläddrar i en bok.

Jag har ofta tänkt på det i samband med Modset. Det händer att jag hjälper till med att dra på honom strumpor eller vantar om det av någon anledning är jättebråttom (översättning: när det är jättebråttom slår Modsets inre broms till med omedelbar verkan och varje liten rörelse, jag överdriver inte, varje, går i ultrarapid), och än idag förstår han inte att han måste göra en motrörelse, skapa ett mottryck, för att jag ska lättare ska kunna trä på strumpan eller vanten. Det spelar ingen roll att jag många gånger under hans arton år långa levnad uppmanat honom att sträcka ut och spänna armen, han förstår inte. Antagligen för att att han inte upplevt hur det ska kännas när man ger det där mottrycket och därför inte fattat att det går så oändligt mycket lättare då.

Det finns också handgrepp som vi glömmer bort när vi inte behövt använda dem på länge. Ovanan gör att automatiken försvinner. Det upplevde jag i förmiddags inne på posten (det min vän Kerstin brukade kalla Musse Pigg-posten när det var nytt att posten liksom inte fanns längre). Jag skulle skicka ett brev. Jag köpte kuvert och frimärke, skrev adress på kuvertet och stoppade i själva brevet. Det var inte ett självhäftande kuvert utan jag behövde slicka igen det. Då skar jag mig på överläppen. I den sekund det skedde tänkte jag "Ja visst ja, det här hade jag kunnat undvika om jag hade kommit ihåg vilka rörelser som är osmarta att göra när man slickar kuvert". Det är så många år sedan jag förslöt en försändelse på det viset att jag har glömt vilken vinkel man absolut inte kan ha på papperet när man fuktar klistret. Et voila: papperssår. Svider rejält enligt sanningen om små sår och fattiga vänner som man, som bekant, inte ska förakta.