fredag, juni 23, 2017

Du, midsommar

Vad är det med midsommarafton som väcker en slags värkande längtan i en, fast det bara är en dag precis som alla andra? Den svenska ljusa kvällen och sommarnatten, den var likadan dagen före och kommer att vara det ett tag till (om än lite kortare vartefter tiden lider). Vilka föreställningar har vi runt midsommarafton som gör att även en luttrad människa som jag ändå fastnar i känslan av att det är något speciellt som borde ske just det här dygnet?

Jag har tänkt på det i många år. Av olika privata anledningar har jag haft det så att även om jag firat midsommar eller inte så har det inte spelat någon roll för mig, eftersom jag suttit fast. När livet är mycket svårt på flera plan samtidigt gör det ingen skillnad vad jag företagit mig, för det går inte att fly från sig själv och det som är svårt. Så är det för mig och har varit länge eftersom jag satt fast i situationer som jag inte förmådde göra något åt.

Men tiden går och vissa förändringar görs, och förra året vid den här tiden, när jag satt och deppade,  trodde jag ändå att jag vid det här laget skulle kommit längre och befunnit mig på en annan plats i livet. Jag hade något slags hopp. Med det i backspegeln förvånar det mig inte att jag tycker det är svårt idag detta med att sitta ännu en midsommarafton och ännu sitta fast. Fortfarande vara ensam om att försöka reda upp det svåra i livet, och känna att jag är så nedsliten, utnött, urkramad, att jag inte ser annat än mörker framför mig. Det blir en konstigt krass tröst för mig själv: Hur skulle jag kunna känna annorlunda? Det verkar åtminstone ganska normalt! Flinar lite snett för mig själv.

Jag har möjlighet att komma iväg och träffa lite folk framåt kvällen. Jag vet inte om jag kommer att ta vara på den möjligheten. Som det har varit så länge nu, så känner jag samma sak var jag än är och vad jag än gör. Allt följer med, in i alla situationer. Det spelar ingen roll vad jag gör längre, eftersom de ansträngningar jag gör för att hålla mig på rätt köl, leva som en hyfsat anständig och skötsam människa, ta itu med problem, engagera mig på olika sätt i arbete och fritid - det är som slag i luften. Relationer kraschar, det är svårt att bygga upp nya, svårt att bibehålla gamla eftersom jag hela tiden tycker att jag brustit på så många sätt i precis alla relationer jag har... Tilliten till livet finns inte längre. Det finns inget andrum. Ingen vila.

Så, ärligt talat midsommarafton, du gör mig illa. Jag försökte tralla "Midsommarafton plockar jag klöver och timotej" i morse men började bara grina. Är det okej om jag sitter i soffan och stickar en sjal med batmanmönster och ser på A streetcar named Desire och sedan sover resten av dygnet, om jag kan? Det är inte du, midsommarafton, det är jag.



söndag, juni 18, 2017

Ibland

Ibland när jag står här en vinterdag och snön gnistrar i iskall sol är jag tacksam över att det är vackert där du vilar. Andra vinterdagar blir jag förtvivlad över att du ligger där ensam och fryser och jag inte kan hålla dig i famnen och svepa in dig i ett täcke. Sådana dagar betyder fakta ingenting. Fakta säger att du sedan länge har förenats med mullen runt urnan som din aska förvarades i. Att du uppgått i det jordiska kretsloppet och att frågan om vart det som var din essens, din själ, din personlighet har tagit vägen, är ett av de stora mysterierna. Och ärligt talat: oavsett om jag kan säga att du är hos Gud eller om jag säger att så länge vi minns dig så är du inte död, eller om jag säger att din själ inkarnerats eller uppgått i det slutliga intet eller använder mig av någon annan av de otaliga förklaringsmodeller för det oförklarliga som vi människor måste ta till när älskade människor dör från oss; jag vet ju inte. Jag kan bara tro.

Ibland när jag står här en vårdag eller en sommardag och smultronen växer så rött är jag glad över att du vilar skönt. Andra dagar gråter jag över att du inte fick vara med längre. Allt det som aldrig fick bli, och alla dagar du är saknad. Jag tror att jag minns din röst. Jag minns dig och jag saknar dig. Men åren går och livet blir bara konstigare och konstigare. Det konstigaste av allt är att jag måste leva så väldigt många år utan dig.

Ibland är det så svårt att orka.