söndag, juni 18, 2017

Ibland

Ibland när jag står här en vinterdag och snön gnistrar i iskall sol är jag tacksam över att det är vackert där du vilar. Andra vinterdagar blir jag förtvivlad över att du ligger där ensam och fryser och jag inte kan hålla dig i famnen och svepa in dig i ett täcke. Sådana dagar betyder fakta ingenting. Fakta säger att du sedan länge har förenats med mullen runt urnan som din aska förvarades i. Att du uppgått i det jordiska kretsloppet och att frågan om vart det som var din essens, din själ, din personlighet har tagit vägen, är ett av de stora mysterierna. Och ärligt talat: oavsett om jag kan säga att du är hos Gud eller om jag säger att så länge vi minns dig så är du inte död, eller om jag säger att din själ inkarnerats eller uppgått i det slutliga intet eller använder mig av någon annan av de otaliga förklaringsmodeller för det oförklarliga som vi människor måste ta till när älskade människor dör från oss; jag vet ju inte. Jag kan bara tro.

Ibland när jag står här en vårdag eller en sommardag och smultronen växer så rött är jag glad över att du vilar skönt. Andra dagar gråter jag över att du inte fick vara med längre. Allt det som aldrig fick bli, och alla dagar du är saknad. Jag tror att jag minns din röst. Jag minns dig och jag saknar dig. Men åren går och livet blir bara konstigare och konstigare. Det konstigaste av allt är att jag måste leva så väldigt många år utan dig.

Ibland är det så svårt att orka.