lördag, augusti 11, 2018

När kontrollen blinkar blå

Vi har levt med minst sagt trasslande bredbandsuppkoppling i snart fem veckor. Det ställer till mycket i vardagstillvaron, och det handlar inte enbart om att exempelvis jag blir störd i mitt sträcktittande på The Office US, utan om mer betydelsefulla problem (tänk internetbank). Jag kan mitt kundummer hos leverantören utantill och den som känner mig nära vet hur svårt jag har att hålla sifferkombinationer i huvudet, så det säger kanske något om auktualiteten. Kundsupporten har varit hjälpsam och förekommande på alla vis varje gång jag ringt, men omstarter och virusprogram för hemmets olika dataenheter har inte hjälpt. Uppkopplingen försvinner regelbundet. Kan i bästa fall återkomma för tre-fyra timmar, men så dyker den igen. Framförallt Rödtotten och jag är snart fixerade vid lamporna på routern. Vi har kollat anslutningar och startat om så vi blivit alldeles trötta.

Senaste gången jag ringde och berättade att inget hjälpte kom till slut beskedet att de skulle skicka en verklig, livs levande människa till oss, på plats! Vi skulle få besök av en tekniker. Jag trodde de var lika sällsynta som dronten och blev alltså mycket glad. Jag höll mig hemma på aviserad dag och teknikern kom. Felsökte. Kliade sig i nacken, gjorde saker som jag inte vet vad det var och bytte till sist ut vårt uttag. Utlåtandet var att felet sitter längre ner i huset, förmodligen i källaren, och att han/de skulle återkomma dagen därpå. Så långt är jag hyfsat nöjd. Jag begär inga underverk och det finns värre saker i livet än bristande nätuppkoppling och så vidare. Det var dessutom rätt skönt att få kvitto på att jag inte var galen eller hopplöst oteknisk, det hade varit knäckande om felet hade varit en kontakt som inte satt i eller något annat störtlöjligt.

Som vi har hoppats och trott sedan drontbesöket i onsdags. Felet har uppenbarligen inte rättats till eftersom uppkopplingen (Voldemort) dör och återuppstår med irriterande envishet. I skrivande stund, dvs lördag, blinkar routern som en riktigt flörtig och inte helt omdömesgill person på fest.

Men: i nästan tre timmar på eftermiddagen var vi anslutna helt tiden! Jag hade tröttnat på att fjärrkontrollen till äppel-TV:n var omöjligt seg, och eftersom det tar ett tag för mig ibland att lista ut vad som hör ihop med vad gick det många dagar innan jag förstod att batteriet höll på att ta slut. Gick då till affären och handlade batteri. Kom hem och satte i det. Klickade mot äppeldosan och kontrollerade vanemässigt routern. Oj så anslutna vi var! Jag satt klentroget kvar i soffan så länge som möjligt och hann se flera Office-avsnitt i rad.

Jag svär på att jag förstår att det nya batteriet i fjärrkontrollen inte har något att göra med att nätuppkopplingen plötsligt fungerade ostört i några timmar. Jag begriper det. Men jag var till slut tvungen att lufta frågan med Rödtotten, för min upplevelse var att det var som trolleri. Jag byter batteri och simsalabim så funkar Voldemort. Jag var helt enkelt förbryllad. Hur gick det till?

Och så vet jag att det är precis så här vi fungerar. Vi ser samband för vi vill och måste se dem för att hantera tillvaron. Det är bara så lurigt att det inte alls alltid är det vi tror är orsak som ger verkan. Det vi som barn upplever genom magiskt tänkande, det har vi kvar med oss hela livet. Vi kan fortsätta kalla det magiskt tänkande och själva ha klart för oss att det inte var just jag som orsakade en specifik händelse eller kedja av händelser; vi kan också göra det farligt enkelt för oss, glatt göra våra felslut utan tanke på att syna saken, och ägna oss åt det som kallas synkronicitet.

Kombinationen av att jag bytte batteri, och sedan klickade igång Voldemort vid ett tillfälle när han av oklar anledning råkade fungera, kändes som så osannolik och slumpmässig. Slumpmässigt vill vi inte ha. Det måste finnas en koppling, tyckte mitt huvud, och jobbade fram ett förslag till lösning. Utmaningen med att vara människa är att inte gå på sina egna felaktiga snabblösningar, utan att tänka ett varv till. Jag är en sådan person reagerar blixtsnabbt utifrån instinkter och känslor och måste följaktligen hela tiden påminna mig själv att begrunda huruvida något verkar rimligt eller ej. Det är ett ganska hårt jobb, men någon måste göra't!



P.S. Jag har ingen aning om när Voldemort behagar funka igen så jag kan lägga upp det här inlägget.

P.S.2 Det är extra synd om mig eftersom jag inte bara har knackig nätåtkomst utan dessutom har en dator där N -tangenten sitter lös och gör det svårt att skriva. Jag måste trycka till den där tangenten superhårt för att hålla den på plats och det tar minst två extra sekunder att skriva ord som har ett N i sig. Bara så ni vet.

fredag, juni 15, 2018

On the road

Jag är så tacksam för vänner som låter mig låna bil under deras semester.  Av flera anledningar är det en välsignelse att under några sommarveckor ha tillgång till bil. En anledning är att det är ovant och känns väldigt lyxigt att kunna styra mina avgångs- och ankomsttider mer självständigt. Det är dessutom en betydligt nyare, modernare bil än de jag har rattat de senaste femton åren (den har startknapp! Bara en sådan sak!) så den är miljövänlig så vitt jag begriper och har en prima luftkonditionering. Det känns helt enkelt lyxigt. Som att ha semester fast inte. Låtsas-semester.

Jag är glad. Till och med när jag sitter fast i rondellen vid Boländerna-Tycho Hedéns väg tycker jag det är lite käckt med adrenalinpåslaget. Jag svär och tänker att det är då otroligt så korkad man är som väljer att köra bil i rusningstrafik. I kön in i rondellen hinner jag tänka ut en skräckfilmstitel i min serie vardags-horror och filar nu på manus till "I rusningstrafiken kan ingen höra dig skrika". Inte hade jag filat på något sådant manus på bussen, inte. Då hade jag sussat sött tills vi kom till Vaksala torg där jag av någon outgrundlig anledning alltid vaknar till.

Innan vännerna kommit tillbaka från sin semester kanske jag tillpåköpet har börjat komma ihåg att slå på lyset när jag startar. Det sker inte automatiskt nämligen, utan jag måste komma ihåg att alldeles själver vrida en spak två hack. Till dags dato har jag tre gånger av fem upptäckt när jag stänger av motorn att jag glömt slå på lyset när jag startade. Och då är det så dags. Idag kom jag på det två minuter hemifrån när jag mötte en polisbil. Min stilla undran är nu hur i hundan jag klarade att inte få insikt om att jag körde utan billyse hela vägen från Alunda, för att i samma sekund jag såg polisbilen komma på "jäklar!".

Roligt får jag också, varje gång jag nalkas bilen bakifrån och ser dekalen som påstår att jag är maratonlöpare.  Ja, det är bara frid och fröjd med bilen. Om det inte vore för det där med parkeringsplats, men hittills har jag haft tur.

  1. Jag är medveten om miljöaspekterna på att åka bil alldeles för mig själv och att det inte är ett hållbart sätt att klara den här planeten på. Jag tycker att samåkning och kollektivtrafik i allmänhet är finfina grejer, i klass med bibliotek.  En fin och lyxig poäng med bussresor är exempelvis att det är helt okej sova i sitt bussäte medan någon annan kör (medan det inte är att rekommendera att sova bakom ratten).  Jag är också medveten om att jag är privilegierad som har tillgång till ett ändå helt okej trafiknät av bussar, det är bara det att det så sällan är styrt efter mina behov i stunden.
  2. Jag uppskattar gamla skruttbilar mycket som människor, så att säga. Fast de är miljömässigt tveksamma.
  3. På Elfrida Andréens väg mötte jag polisbilen och fick insikt. Jag bor på Altfiolsvägen. Om det säger er något.

onsdag, juni 06, 2018

Vi som är kvar

Det är så många minnen. Vi är många som har minnen. Minnen i flera lager, och vi har stått i olika relation till henne: mamma, livskamrat, syskon, övrig familj, vänner, kollegor, bekanta, konsertbesökare, kaniner ... Det betydelsebärande ordet är relation.  Vi är många som nu måste leva Catrinlösa och finner det väldigt svårt.  Det här är mina ord, om min personliga förlust.

Minnesota juni 2007
Cat och Magd inkvarteras i en, enligt Cat, fuktig källare. Hon tycker att mannen i hushållet är lite ruffig och ser ut som Crocodile Dundee. Det är så han blir känd även för oss resten av resan och en tid efter när minnena återberättas. Sara och jag bor första dygnet i Minneapolis hos en svenska som utvandrade till USA som ung på 60-talet, och som för att själv vara invandrare har förvånansvärt många åsikter om alla som invandrat till USA. Det vill säga, om de som inte är blonda. Hon envisas med att tro att jag heter Jennifer. Jag begår misstaget att berätta det för Cat. Hon frustar torrt och kallar mig sedan Jennifer i ungefär ett halvår. Tack, raring.

London maj 2009
Vi har ledig tid och när kören liksom sönderfaller i olika delar för att ägna sig åt att sola i park, jogga, läsa, promenera, sova eller shoppa hakar jag oskyldigt på Cat när hon drar ut i London. Det visar sig att hon har ett klart uppdrag och säger lite ursäktande att hon först ska raka spåret till en sådan där bygg-din-egen-teddybjörn-butik för att göra kompletterande inköp av björngrejer till sin dotter. Cat visar mig, mer för formens skull, kartan, så jag kan ha en åsikt. Jag kan absolut inte läsa kartor. Jag har ingen åsikt mer än "Eh, det ser ut som om vi ska ta till höger här" (vi skulle ta till vänster). Efter det tar hon ut riktningen och så stävar vi iväg, jag i hennes kölvatten, glad och nöjd med sällskapet och över att inte behöva svettas över kartan utan bara lämna över ansvaret. När björntillbehören var avklarade var målet Covent Garden. Vi pratade om Renee Fleming. Vi handlade likadana kjolar på Monsoon. Om jag nu säger att Cat var stilsäker så låter det i sammanhanget som självberöm eftersom jag, om jag minns rätt, var den som först slog ner på kjolen vi båda gillade, men jag tänker på hur ruskigt bra smak hon hade. Klänningar to die for.

Jag minns hur illa Catrin mådde under graviditeten. Jag tänker på hur vi visste saker om varandra som man lär sig när man umgås regelbundet länge och pratar om de mest skilda saker. Jag vet exempelvis att Cat inte hette Elisabeth och att hon tyckte det var ett furt namn (vi är från Västmanland båda två och vet hur man kan uttala ordet "fult"). Jag tycker att det är ett mycket vackert namn, men okej, min vän Cat var inte fullkomlig och kunde ha fel. Jag hade överseende med det. Jag vet att Cat och Per träffades i gospelgruppen i kyrkokören i Sala - vill säga, jag vet att det är typ sant, slog gladeligen ner på den detaljen och Cat lät mig hållas. Snälla nån, hon höll på och kallade mig Jennifer med ett sarkastiskt tonfall i månader, lite fick hon tåla.

Jag minns hur hedningen Cat hanterade gudstjänster. Vi utvecklade en svepande tja, ba'-gest med handen för att undvika fridshälsningen, som hon verkligen tyckte illa om för den kändes för närgången och var ett sådant där alldeles för modärnt påfund. Modärnt påfund = Cat roade sig emellanåt med att lajva ärkekonservati borgarbracka. Det var på skämt, men grunden var givetvis genuin och kom sig av att hon inte hade vare sig lust eller behov av att ställa upp på något som fick henne att känna sig obekväm för att det i hennes tycke var för smetigt, pretentiöst eller helt enkelt inte bra. Hon visade respekt men vi kunde skämta ordentligt inom sopranstämman. Bland annat vet vi att hon och hennes dotter gärna gick loss i hemska parodier på ett förbönsomkväde där man kan waila och råma rejält om man vill. Snacka om att jag fick ett hugg i hjärtat i söndags när "Herre, hööör vår bööön"  sjöngs. Det kommer att bli många hugg.
-----------
Jag snuddar vid Kristi Himmelsfärds dag för några veckor sedan, vid kaninsläpp och en jättetrevlig utflykt och picknick. Minns vad vi pratade om i bilen när hon skjutsade hem mig. Tänker förtvivlat på att förra tisdagen hade vi som vanligt körrep och jag minns ingenting speciellt av henne. Jag vände mig bakåt då och då och bytte några ord och en blick som jag brukar, å herregud, brukade. Annars hade jag mer fokus på mitt dåliga humör, storgruppsdiskussion, att jag avbröt folk och var allmänt gungig, att Magd fick akut behov av betablockerare när ett solo ramlade i hennes knä, att jag försökte peppa, att sånger kändes slitiga för jag var så påverkad av pollen - nu känns det så oerhört pissigt att jag inte minns något särskilt. För det var sista gången vi sågs. Kontakt hade vi så sent som torsdag eftermiddag, tidigt fredag förmiddag kom det förtvivlade meddelandet om vad som hänt, men sista gången jag såg henne komma svischande förbi mig på cykeln och hann först till porten på femman, det var tisdagen.

Så går det inte att hålla på förstås, för då går man sönder.  Otroligt nog blir det förr eller senare så att den häftigaste sorgen nöts ner och man slutar se allt i sista-gången-perspektivet. Det är för all del en sådan grej som är lättare sagd än gjord. Tid tar det också, olika för oss alla, men tid. Det är tur att vi kan se varandra i ögonen och känna igen förlusten. Känna igen förlusten, och alltid minnas.

onsdag, april 11, 2018

Kontakt

Det har hänt mig något fint och märkligt. Jag har fått ett vykort. Ett riktigt, ett som kom med postutbärningen och som inte blivit långtidsförvarat av PostNord i en havsvik någonstans. Jag blev så glad att det nästan slår över i att jag blir generad. Det var nämligen ett kort som skickats av en vänlig medmänniska som tackade för att jag delar mina tankar så här på bloggen. Nu kan det framstå som att jag blev glad av en "Hurra vad jag är bra"-anledning. Så är det inte. Jag är glad och varm och tacksam för två saker. Den ena är avsändarens omtanke och själva handlingen att bry sig om att skicka ett kort. Den andra är min känsla av att världen är uthärdligare och mer begriplig när man kan dela sina tankar och livsupplevelser med andra. Det blir lättare att andas om andra känner igen sig (man inte ensam om sin brustenhet och allmänna dårskap), och även om det inte finns igenkänning eller ens förståelse så går det att nå varandra genom att på olika sätt formulera sina egna funderingar till en öppen fråga: Så här är det för mig, hur är det för dig?

Tänker jag.

P.S. Tyvärr kan jag inte ta reda på den snälla avsändaren och svara hen, för de uppgifter jag kan få fram från kortet leder inte vidare. Men om du råkar läsa det här så vet du vem du är (sic). Jag är så tacksam.

fredag, mars 30, 2018

Att gå in och ur ett drama

Under Stilla veckan tänker jag då och då på hur vi människor förhåller oss till ritualer och traditioner. Det blir som tydligast när långfredagen kommer, när påsknatten infaller och så småningom hela passionsdramat kulminerar i påskdagens jublande glädje: livet vann!

För den som är religiös på ett eller annat sätt är det en trygghet och en vana att kunna gå in i ett skeende och leva igenom det tillsammans med alla andra som delar traditionen. Det är ett sätt att stärka sin tros rötter, det är ett sätt att leva i sin tro, det är gemenskap - och det är, tror jag, något mycket viktigt som erbjuds när man får gå in och ur ett drama. Det går att hämta styrka från det till sitt vanliga liv, där deltagandet i det gemensamma dramat ger näring till mig personligen, och det ger en rening att vandra med och veta att det finns ett avslut. Jag kan hänge mig mer eller mindre i det cykliska skeendet år från år beroende på hur jag mår eller vilka möjligheter jag har att delta, men ju äldre jag blir desto viktigare blir det för mig att ha varit med. Att ha gått in och ur dramat.

Det här är inte ett behov förbehållet enbart människor med religiös tro. Alla behöver ritualer, sammanhang och skeenden där vi delar upplevelser eller berättelser med andra. Det är allt från hur vi berättar samma barndomsminnen för varandra vid julbordet år efter år till att vi drabbas an något som närmast är en hysterisk glädje när våren äntligen, äntligen brutit igenom. Det kan vara att demonstrera på första maj, det kan vara fira nationaldagen, att låsa upp sommarstugan första gången på året eller något av alla de saker vi från början gjorde utan att tänka särskilt på dem men som som redan andra gången de inträffade gav en känsla av igenkänning och trygghet. För vad är traditioner och ritualer mer än minnen, och sätt att bevara och föra vidare minnen?

Vi skapar våra traditioner lätt som en plätt. Vi har det gemensamt. Och nästan alltid vill vi dela dem med andra.

Att ha tillgång till traditionen med ett cykliskt skeende är en gåva. I år blir mitt fokus jublet på påsknatten och påskdagen. Andra år har det varit långfredagen. Inget är fel, både smärtan och glädjen ryms i dramat som upprepas intill tidens slut. Jag kan gå in - och ut.

onsdag, januari 24, 2018

When do it yourself goes bananas


Youtube är inget jag använder mig av särskilt mycket, trots att jag upptäckt att det finns mycket trevligt, informativt, underhållande och knäppt att inhämta där. Hittills är det inte min kanal och det finns nog ingen överhängande risk att jag blir en tocken där youtuber. I och för sig, det skulle vara för att jag är så häpen över hela genren där personer filmar sig själva när de spelar dataspel. Jag menar, då kan jag lika gärna försöka slå mig in i bruset och filma mig medan jag läser en bok och så får mina tusentals följare njuta av mitt minspel och eventuella kommentarer, fniss, gillande leenden, höjda ögonbryn, upprörda stön över dålig svenska, och tårar. Jag är säker på att jag skulle, som det heter på modern svenska, gå viral.
Åter till mitt ursprungskonstaterande om att jag inte är en flitig youtubeanvändare. Det finns dock undantag. Jag är fascinerad av alla do it yourself-klipp som dyker upp. Att det finns människor som på fullt allvar lägger ner så mycket tid på att klura ut hur man pysslar med sugrör och gör oanade grejer med dem. Framför allt har jag snöat in på två subgenrer som jag helt enkelt inte bestämma mig för vilken som är vinnaren. Det är dött lopp mellan ”Gör din Nobelfestklänning/bärsjal/solstol/hängmatta/mässhake av ett örngott, “och ”Allt du inte visste att du kunde göra av en tvättsvamp”.

Fascinerad glor jag, med en känsla av att jag bevittnar en annalkande katastrof och att den händiga pysslarens fullkomligt galna kreativitet kommer att slå över vilken minut som helst. Det är väl en dystopi som heter duga? En värld befolkad av människor som maniskt ägnar varje vaken stund åt att klippa och vika och tejpa och pyssla och tänka ut nya användningsområden för saker som var något helt annat från början och till slut kan ingen tänka på något annat än att de måste förvandla föremål till något annat än sin ursprungsfunktion. Lyfter på en häftapparat och säger stirrigt ”Hur ska jag kunna göra en ljuvlig ljuslykta av den här?” för att bryta ihop fullständigt när det inte går.

Brasklapp: jag är i allmänhet helt för återvinning och återanvändning och att låta fantasin flöda.