fredag, mars 30, 2018

Att gå in och ur ett drama

Under Stilla veckan tänker jag då och då på hur vi människor förhåller oss till ritualer och traditioner. Det blir som tydligast när långfredagen kommer, när påsknatten infaller och så småningom hela passionsdramat kulminerar i påskdagens jublande glädje: livet vann!

För den som är religiös på ett eller annat sätt är det en trygghet och en vana att kunna gå in i ett skeende och leva igenom det tillsammans med alla andra som delar traditionen. Det är ett sätt att stärka sin tros rötter, det är ett sätt att leva i sin tro, det är gemenskap - och det är, tror jag, något mycket viktigt som erbjuds när man får gå in och ur ett drama. Det går att hämta styrka från det till sitt vanliga liv, där deltagandet i det gemensamma dramat ger näring till mig personligen, och det ger en rening att vandra med och veta att det finns ett avslut. Jag kan hänge mig mer eller mindre i det cykliska skeendet år från år beroende på hur jag mår eller vilka möjligheter jag har att delta, men ju äldre jag blir desto viktigare blir det för mig att ha varit med. Att ha gått in och ur dramat.

Det här är inte ett behov förbehållet enbart människor med religiös tro. Alla behöver ritualer, sammanhang och skeenden där vi delar upplevelser eller berättelser med andra. Det är allt från hur vi berättar samma barndomsminnen för varandra vid julbordet år efter år till att vi drabbas an något som närmast är en hysterisk glädje när våren äntligen, äntligen brutit igenom. Det kan vara att demonstrera på första maj, det kan vara fira nationaldagen, att låsa upp sommarstugan första gången på året eller något av alla de saker vi från början gjorde utan att tänka särskilt på dem men som som redan andra gången de inträffade gav en känsla av igenkänning och trygghet. För vad är traditioner och ritualer mer än minnen, och sätt att bevara och föra vidare minnen?

Vi skapar våra traditioner lätt som en plätt. Vi har det gemensamt. Och nästan alltid vill vi dela dem med andra.

Att ha tillgång till traditionen med ett cykliskt skeende är en gåva. I år blir mitt fokus jublet på påsknatten och påskdagen. Andra år har det varit långfredagen. Inget är fel, både smärtan och glädjen ryms i dramat som upprepas intill tidens slut. Jag kan gå in - och ut.