onsdag, april 11, 2018

Kontakt

Det har hänt mig något fint och märkligt. Jag har fått ett vykort. Ett riktigt, ett som kom med postutbärningen och som inte blivit långtidsförvarat av PostNord i en havsvik någonstans. Jag blev så glad att det nästan slår över i att jag blir generad. Det var nämligen ett kort som skickats av en vänlig medmänniska som tackade för att jag delar mina tankar så här på bloggen. Nu kan det framstå som att jag blev glad av en "Hurra vad jag är bra"-anledning. Så är det inte. Jag är glad och varm och tacksam för två saker. Den ena är avsändarens omtanke och själva handlingen att bry sig om att skicka ett kort. Den andra är min känsla av att världen är uthärdligare och mer begriplig när man kan dela sina tankar och livsupplevelser med andra. Det blir lättare att andas om andra känner igen sig (man inte ensam om sin brustenhet och allmänna dårskap), och även om det inte finns igenkänning eller ens förståelse så går det att nå varandra genom att på olika sätt formulera sina egna funderingar till en öppen fråga: Så här är det för mig, hur är det för dig?

Tänker jag.

P.S. Tyvärr kan jag inte ta reda på den snälla avsändaren och svara hen, för de uppgifter jag kan få fram från kortet leder inte vidare. Men om du råkar läsa det här så vet du vem du är (sic). Jag är så tacksam.

1 kommentar:

Anonym sa...

Det var jag som skrev. Jag satt på ett hotellrum i Köpenhamn och såg att du fått vykortet och jag blev så glad att du blev glad. Du kunde ju ha tyckt att det var knäppt på ett dåligt sätt – det är inte självklart att någon man inte känner ska bli glad för ett vykort från en vilt främmande människa. Men jag tänkte att det trots allt var en risk värd att ta.

Jag snubblade in på din blogg sent på långfredagskvällen. Posten om att gå in och ut ur dramat talade direkt till mig just då. Jag har aldrig haft möjlighet att göra det på ett sådant sätt du beskriver, och det är en bucket-list-thing om uttrycket tillåts att få fira påsk på det sättet. Sedan läste jag vidare och blev uppslukad av umgänget med dina tankar och din familj och i strövandet omkring i Uppsala och de sydvästra stadsdelarna med dig. Jag gick och la mig med surfplattan och läste till halv två på natten, jag som brukar ha svårt att hålla ögonen öppna efter elva. Dina reflektioner från vardagen är välskrivna och tankeväckande, allvarliga och roliga. Jag är en ganska svårskrattad person men jag gapskrattade mitt i långfredagsnatten över inlägget om att göra det bästa av en tvättsvamp!

Och så är det att det är som att du är en person som jag skulle kunna ha träffat i Uppsala i början av 1990-talet (jag tog examen på SLU -94) och blivit vän med då. Fast då hade jag varit lite ”intimidated” för att du sjunger i Domkyrkan! (Jag gillar historien om hur du kom till Uppsala som student och gick och sjöng upp för domkyrkokören för där du kom från var det ju i kyrkan man sjöng i kör. (Det var det där jag kommer från också men jag är en försiktig alt som inte kvalificerar för mer än en enkel kyrkokör på landsbygden)).

Jag skulle kunna skriva mycket mer om många fler tankar som din blogg har väckt. Det är så fint att ha fått insyn i ett annat liv som är olikt mitt men som levs av en person som tänker på ett sätt jag tror mig förstå. Jag antar att min blogg som du ju härmed får adressen till säger något om mig, så jag låter den tala vidare just nu.

Fast jag vill nog gärna kommentera hos dig om du fortsätter att blogga. Har våren kommit till Uppsala än? Jag var där precis vid den hör tiden i fjor, promenerade genom Ulleråker till Ultuna, och det var fortfarande väldigt efter-snön-grått. Men snart!