fredag, juni 15, 2018

On the road

Jag är så tacksam för vänner som låter mig låna bil under deras semester.  Av flera anledningar är det en välsignelse att under några sommarveckor ha tillgång till bil. En anledning är att det är ovant och känns väldigt lyxigt att kunna styra mina avgångs- och ankomsttider mer självständigt. Det är dessutom en betydligt nyare, modernare bil än de jag har rattat de senaste femton åren (den har startknapp! Bara en sådan sak!) så den är miljövänlig så vitt jag begriper och har en prima luftkonditionering. Det känns helt enkelt lyxigt. Som att ha semester fast inte. Låtsas-semester.

Jag är glad. Till och med när jag sitter fast i rondellen vid Boländerna-Tycho Hedéns väg tycker jag det är lite käckt med adrenalinpåslaget. Jag svär och tänker att det är då otroligt så korkad man är som väljer att köra bil i rusningstrafik. I kön in i rondellen hinner jag tänka ut en skräckfilmstitel i min serie vardags-horror och filar nu på manus till "I rusningstrafiken kan ingen höra dig skrika". Inte hade jag filat på något sådant manus på bussen, inte. Då hade jag sussat sött tills vi kom till Vaksala torg där jag av någon outgrundlig anledning alltid vaknar till.

Innan vännerna kommit tillbaka från sin semester kanske jag tillpåköpet har börjat komma ihåg att slå på lyset när jag startar. Det sker inte automatiskt nämligen, utan jag måste komma ihåg att alldeles själver vrida en spak två hack. Till dags dato har jag tre gånger av fem upptäckt när jag stänger av motorn att jag glömt slå på lyset när jag startade. Och då är det så dags. Idag kom jag på det två minuter hemifrån när jag mötte en polisbil. Min stilla undran är nu hur i hundan jag klarade att inte få insikt om att jag körde utan billyse hela vägen från Alunda, för att i samma sekund jag såg polisbilen komma på "jäklar!".

Roligt får jag också, varje gång jag nalkas bilen bakifrån och ser dekalen som påstår att jag är maratonlöpare.  Ja, det är bara frid och fröjd med bilen. Om det inte vore för det där med parkeringsplats, men hittills har jag haft tur.

  1. Jag är medveten om miljöaspekterna på att åka bil alldeles för mig själv och att det inte är ett hållbart sätt att klara den här planeten på. Jag tycker att samåkning och kollektivtrafik i allmänhet är finfina grejer, i klass med bibliotek.  En fin och lyxig poäng med bussresor är exempelvis att det är helt okej sova i sitt bussäte medan någon annan kör (medan det inte är att rekommendera att sova bakom ratten).  Jag är också medveten om att jag är privilegierad som har tillgång till ett ändå helt okej trafiknät av bussar, det är bara det att det så sällan är styrt efter mina behov i stunden.
  2. Jag uppskattar gamla skruttbilar mycket som människor, så att säga. Fast de är miljömässigt tveksamma.
  3. På Elfrida Andréens väg mötte jag polisbilen och fick insikt. Jag bor på Altfiolsvägen. Om det säger er något.

onsdag, juni 06, 2018

Vi som är kvar

Det är så många minnen. Vi är många som har minnen. Minnen i flera lager, och vi har stått i olika relation till henne: mamma, livskamrat, syskon, övrig familj, vänner, kollegor, bekanta, konsertbesökare, kaniner ... Det betydelsebärande ordet är relation.  Vi är många som nu måste leva Catrinlösa och finner det väldigt svårt.  Det här är mina ord, om min personliga förlust.

Minnesota juni 2007
Cat och Magd inkvarteras i en, enligt Cat, fuktig källare. Hon tycker att mannen i hushållet är lite ruffig och ser ut som Crocodile Dundee. Det är så han blir känd även för oss resten av resan och en tid efter när minnena återberättas. Sara och jag bor första dygnet i Minneapolis hos en svenska som utvandrade till USA som ung på 60-talet, och som för att själv vara invandrare har förvånansvärt många åsikter om alla som invandrat till USA. Det vill säga, om de som inte är blonda. Hon envisas med att tro att jag heter Jennifer. Jag begår misstaget att berätta det för Cat. Hon frustar torrt och kallar mig sedan Jennifer i ungefär ett halvår. Tack, raring.

London maj 2009
Vi har ledig tid och när kören liksom sönderfaller i olika delar för att ägna sig åt att sola i park, jogga, läsa, promenera, sova eller shoppa hakar jag oskyldigt på Cat när hon drar ut i London. Det visar sig att hon har ett klart uppdrag och säger lite ursäktande att hon först ska raka spåret till en sådan där bygg-din-egen-teddybjörn-butik för att göra kompletterande inköp av björngrejer till sin dotter. Cat visar mig, mer för formens skull, kartan, så jag kan ha en åsikt. Jag kan absolut inte läsa kartor. Jag har ingen åsikt mer än "Eh, det ser ut som om vi ska ta till höger här" (vi skulle ta till vänster). Efter det tar hon ut riktningen och så stävar vi iväg, jag i hennes kölvatten, glad och nöjd med sällskapet och över att inte behöva svettas över kartan utan bara lämna över ansvaret. När björntillbehören var avklarade var målet Covent Garden. Vi pratade om Renee Fleming. Vi handlade likadana kjolar på Monsoon. Om jag nu säger att Cat var stilsäker så låter det i sammanhanget som självberöm eftersom jag, om jag minns rätt, var den som först slog ner på kjolen vi båda gillade, men jag tänker på hur ruskigt bra smak hon hade. Klänningar to die for.

Jag minns hur illa Catrin mådde under graviditeten. Jag tänker på hur vi visste saker om varandra som man lär sig när man umgås regelbundet länge och pratar om de mest skilda saker. Jag vet exempelvis att Cat inte hette Elisabeth och att hon tyckte det var ett furt namn (vi är från Västmanland båda två och vet hur man kan uttala ordet "fult"). Jag tycker att det är ett mycket vackert namn, men okej, min vän Cat var inte fullkomlig och kunde ha fel. Jag hade överseende med det. Jag vet att Cat och Per träffades i gospelgruppen i kyrkokören i Sala - vill säga, jag vet att det är typ sant, slog gladeligen ner på den detaljen och Cat lät mig hållas. Snälla nån, hon höll på och kallade mig Jennifer med ett sarkastiskt tonfall i månader, lite fick hon tåla.

Jag minns hur hedningen Cat hanterade gudstjänster. Vi utvecklade en svepande tja, ba'-gest med handen för att undvika fridshälsningen, som hon verkligen tyckte illa om för den kändes för närgången och var ett sådant där alldeles för modärnt påfund. Modärnt påfund = Cat roade sig emellanåt med att lajva ärkekonservati borgarbracka. Det var på skämt, men grunden var givetvis genuin och kom sig av att hon inte hade vare sig lust eller behov av att ställa upp på något som fick henne att känna sig obekväm för att det i hennes tycke var för smetigt, pretentiöst eller helt enkelt inte bra. Hon visade respekt men vi kunde skämta ordentligt inom sopranstämman. Bland annat vet vi att hon och hennes dotter gärna gick loss i hemska parodier på ett förbönsomkväde där man kan waila och råma rejält om man vill. Snacka om att jag fick ett hugg i hjärtat i söndags när "Herre, hööör vår bööön"  sjöngs. Det kommer att bli många hugg.
-----------
Jag snuddar vid Kristi Himmelsfärds dag för några veckor sedan, vid kaninsläpp och en jättetrevlig utflykt och picknick. Minns vad vi pratade om i bilen när hon skjutsade hem mig. Tänker förtvivlat på att förra tisdagen hade vi som vanligt körrep och jag minns ingenting speciellt av henne. Jag vände mig bakåt då och då och bytte några ord och en blick som jag brukar, å herregud, brukade. Annars hade jag mer fokus på mitt dåliga humör, storgruppsdiskussion, att jag avbröt folk och var allmänt gungig, att Magd fick akut behov av betablockerare när ett solo ramlade i hennes knä, att jag försökte peppa, att sånger kändes slitiga för jag var så påverkad av pollen - nu känns det så oerhört pissigt att jag inte minns något särskilt. För det var sista gången vi sågs. Kontakt hade vi så sent som torsdag eftermiddag, tidigt fredag förmiddag kom det förtvivlade meddelandet om vad som hänt, men sista gången jag såg henne komma svischande förbi mig på cykeln och hann först till porten på femman, det var tisdagen.

Så går det inte att hålla på förstås, för då går man sönder.  Otroligt nog blir det förr eller senare så att den häftigaste sorgen nöts ner och man slutar se allt i sista-gången-perspektivet. Det är för all del en sådan grej som är lättare sagd än gjord. Tid tar det också, olika för oss alla, men tid. Det är tur att vi kan se varandra i ögonen och känna igen förlusten. Känna igen förlusten, och alltid minnas.