fredag, juni 15, 2018

On the road

Jag är så tacksam för vänner som låter mig låna bil under deras semester.  Av flera anledningar är det en välsignelse att under några sommarveckor ha tillgång till bil. En anledning är att det är ovant och känns väldigt lyxigt att kunna styra mina avgångs- och ankomsttider mer självständigt. Det är dessutom en betydligt nyare, modernare bil än de jag har rattat de senaste femton åren (den har startknapp! Bara en sådan sak!) så den är miljövänlig så vitt jag begriper och har en prima luftkonditionering. Det känns helt enkelt lyxigt. Som att ha semester fast inte. Låtsas-semester.

Jag är glad. Till och med när jag sitter fast i rondellen vid Boländerna-Tycho Hedéns väg tycker jag det är lite käckt med adrenalinpåslaget. Jag svär och tänker att det är då otroligt så korkad man är som väljer att köra bil i rusningstrafik. I kön in i rondellen hinner jag tänka ut en skräckfilmstitel i min serie vardags-horror och filar nu på manus till "I rusningstrafiken kan ingen höra dig skrika". Inte hade jag filat på något sådant manus på bussen, inte. Då hade jag sussat sött tills vi kom till Vaksala torg där jag av någon outgrundlig anledning alltid vaknar till.

Innan vännerna kommit tillbaka från sin semester kanske jag tillpåköpet har börjat komma ihåg att slå på lyset när jag startar. Det sker inte automatiskt nämligen, utan jag måste komma ihåg att alldeles själver vrida en spak två hack. Till dags dato har jag tre gånger av fem upptäckt när jag stänger av motorn att jag glömt slå på lyset när jag startade. Och då är det så dags. Idag kom jag på det två minuter hemifrån när jag mötte en polisbil. Min stilla undran är nu hur i hundan jag klarade att inte få insikt om att jag körde utan billyse hela vägen från Alunda, för att i samma sekund jag såg polisbilen komma på "jäklar!".

Roligt får jag också, varje gång jag nalkas bilen bakifrån och ser dekalen som påstår att jag är maratonlöpare.  Ja, det är bara frid och fröjd med bilen. Om det inte vore för det där med parkeringsplats, men hittills har jag haft tur.

  1. Jag är medveten om miljöaspekterna på att åka bil alldeles för mig själv och att det inte är ett hållbart sätt att klara den här planeten på. Jag tycker att samåkning och kollektivtrafik i allmänhet är finfina grejer, i klass med bibliotek.  En fin och lyxig poäng med bussresor är exempelvis att det är helt okej sova i sitt bussäte medan någon annan kör (medan det inte är att rekommendera att sova bakom ratten).  Jag är också medveten om att jag är privilegierad som har tillgång till ett ändå helt okej trafiknät av bussar, det är bara det att det så sällan är styrt efter mina behov i stunden.
  2. Jag uppskattar gamla skruttbilar mycket som människor, så att säga. Fast de är miljömässigt tveksamma.
  3. På Elfrida Andréens väg mötte jag polisbilen och fick insikt. Jag bor på Altfiolsvägen. Om det säger er något.